Pratade med mamma lite ikväll och komme fram till en massa. Hon gav mig lite hopp faktiskt, igen. Bara inte pappa ska komma ä krossa de nu da. Saknar pekka såååå sjukt mycket.. åsså är jag hungrig...:s

Mina knän svider, magen kurrar, skavsår och huvudet känns tungt, men ändå är jag tyst som en mus. Allt är ju bara ett tecken på att jag lever. Och om jag skulle säga att jag hade nå problem hade dom inte lyssnat bara tänkt att jag iaf mår bra nog att kunna säga de, men jag vet ju att de största problemet jag har får jag inte hjälp alls med så de är lika gärna att vara tyst.

Du kanske gömmer dig bakom ditt hår, en lögn eller en mask. Ändå så kommer det finnas någon som ser igenom allt. När vet du att du träffat den. Jo. Den personen behöver aldrig säga något. Ingenting som får dig att förstå om den är speciell. Den tittar dig bara i ögonen, ser inte ditt skal Har aldrig gjort det heller, den får dig att känna dig naken, blicken är så djup att du inte klarar av att titta längre. Du gillar inte tanken av att någon har börjat se ditt sanna jag. Och denna någon vägrar ge upp innan den vet hela sanningen. Den ser mer än bara du, känner mer än allt för dig och har nu på verkat dig så hårt. Att du inte skulle klara av att vara ensam i dina tankar igen. Du förstår äntligen. Vet vad du gjordes för. Och tanken av att dö är aldrig bra men att dö för någon du älskar är ändå nog de bästa. Jag tänker mycket.. kan säga att de där va en bit av min dagbok. Ska göra min blogg till min dagbok istället.Drömde att alla trodde på oss, att han gick in i mitt hus precis som förr.. att han la sig i soffan och jag la mig brevid.. han höll om mig och jag titta han i ögonen blundade.. öppnade ögonen igen och han var fortfarande kvar... vi log mot varandra och jag somnade i hans famn.. sen vaknade jag upp i min säng helt ensam och övergiven.. om jag ska försöka förklara hur jag känner mig så är de.. typ tom, men samtidigt fylld. Tom för jag kan inte göra något alls,är ensam i både mina tankar och ute i verkligheten, de är bara vänta och se hur allt går och hur de slutar.. men samtidigt fylld av tankar. Jag vet att alla människor tänker och att alla kan dagdrömma men när jag tänker tror jag nästan att de är lite annorlunda, jag hamnar i ett annat läge och känns som atg jag är i en annan galax. Ibland.. förut.. så brukade pekka titta mig i ögonen och fråga vad jag tänker på. Älskar att bara kunna drömma mig bort i mina tankar när jag är med honom för känner mig inte ens ensam i mina tankar då, men det finns aldrig ett svar på det, jag tänker så djupt och så långt bort från allt annat så även om jag skulle försöka förklara så skulle bara ett ord komma ut, och de är allt. De har också hänt att jag svarar att jag tänker på honom, men de är ju samma sak, han är ju mitt allt. Det kan vara skönt att få ordet ibland och uttrycka sig själv och försöka få ut en del av tankarna iallafall men ändå så tänker jag hellre för mig själv, och skriver sedan ner de. Det kanske är soligt ute men kan vara regnigt inne. Med de menar jag att jag kanske verkar glad och överlycklig utan på men i min skalle kanske allt bara håller på att rasa samman. Jag kommer aldrig vara riktigt 100% lycklig förrän den dagen då jag får träffa min ängel. Även om jag själv måste va en ängel den dagen jag också men kommer bara ha ett låtsas leende på läpparna tills dess. Kanske för att jag inte vill visa mig svag och inte vara jobbig med mina vänner och familj för de är aldrig roligt när nån är deppig, så de är lättare att bara få dom glada.. sen vänta tills jag själv kan va de.

Kan ni tänka er att, ni lever för en speciell person. Ni kanske hade levt utan den men livet hade inte varit lika värt att leva som med den här personen. Ni känner er trygg i dens närhet, ni får styrka och ork efter varje gång ni träffas. Ni vill hellre tillbringa livet ut med bara den personen i hela världen än med alla andra och den personen är borta. Tänk dig att ni får höra så mycket skit om en person av nån som står er ganska så nära men ändå så.. det behövs bara att titta in i ögonen så vet man att.. den här personen är inte farlig, den är bara vilsen. Den personen förändras inte ett endaste dugg sen första dagen ni träffades och varje dag känns som den dagen man först insåg att man var kär, riktigt kär. Man tar hand om varran och busar som första veckan men känner personen så väl så de känns som att man har känt varandra hela livet. Att de va meningen att ni skulle hitta varandra, lyfta upp varandra och inte bara älska hur jag själv är med den personen, nä för att man älskar den andra av hela sitt hjärta. Kan vänta i flera år om jag så måste... aldrig ska jag glömma, förtränga eller ljuga om de lyckliga vi har varit med om. Jag ÄLSKAR att få känna att vars jag än far i världen så har jag bara ett hem som känns rätt och det är nära den speciella personen. Vill lägga mig ner och känna hans armar runt mig och kunna blunda ett tag utan att vara rädd att när jag vaknar så är den andra borta. Vill lägga min hand på hans hals och bara stryka lite lätt över kinden. Anledningen till att jag kallar min speciella person för min ängel är för att när jag är med honom så tar han mig till himlen av bara en blick. Tänk er sedan att dom enda som kan bestämma över en får reda på den speciella personens förflutna.. tycker det är orättvist. För jag älskar honom och de kommer jag alltid göra!!!!!!!

Har så sinne-.- har folk inge respekt!? Att vara tyst är inget att skämmas över. Visst att prata ut med närmaste vänner är en sak men till varenda själ och så jävla öppet och illa... usch. Snälla nån... all min glädje.. och hopp.. dom tar bort de så jävla lätt med bara en mening. Pekka ska bli min igen. Snackar man då om att man har slängt ut honom för att de inte ska låta dumt när de kommer från nån annans mun så ska man ju tänka hur dumt de låter när han sedan har tagit tillbaks han i huset! Vilket han kommer måsta göra när pekka har bevisat att han inte ens har ett beroende. Då har dom ingen anledning att hålla oss ifrån varandra! Det är inte bara hopp jag har. Kan inte förklara riktigt.. men på måndag ska jag, mamma och pappa tydligen till pärlan och prata. Om både narkotika och min pekka. Önska mig lycka till med att sova inatt. Tvingas fara till luleå med mamma och pappa imorgon.. de eller fara till stugan men då kommer jag aldrig sluta gråta.. allt i Långsel påminner mig om pekka... men.. en dag blir de jag och han igen, de är bara att bevisa att han inte är beroende. Men de är jobbigt att va den enda som tror på de i familjen.. mamma vet att han inte är nån dum kille.. men pappa beter sig som att pekka har gjort mig illa. Pekka älskar mig och jag älskar honom så de är bara att stå ut en sommar utan varandra. Allt är i pekkas händer.. de enda jag kan göra är att ge honom hjälp.. men de känns så fel för de är som att va på de andras sida.. jag är ju inte dum i huvudet och vet att de finns en möjlighet att han ljuger men han är ju inte dum i huvudet och gör det. Alla säger till mig hur mycket han älskar mig och att det bara är en tidsfråga innan vi träffas igen men samtidigt så vet jag att få mina föräldrar att tillåta och inse att jag måste va med honom och att han inte är helt ond. För ett tag sen fick vi en fråga och de va att om vi fick en önskan va skulle de då vara, jag svarade att alla som jag älskar stannar kvar och har samma plats i mitt hjärta som dom hade då.. sen tvingar mina föräldrar mig att ta bort den personen som jag älskar mest av alla...

Emh har jobbat idag på bilklubben:) nu ska vi ragga å träffa folk, hinner knappt skriva något^^

Faktiskt en kul dag! Den är långt ifrån över också! Träffat en massa folk och de har varit mycket roligare än vad jag trodde!:) de börjar gå bra för mig nu:) ska försöka ha en sån rolig sommar som möjligt! Tiden går ju fortare då;) va värst imorse men eftersom jag aldrig har varit ensam så är de lugnt :) skriver nu för de kommef nog va den enda stunden jag har tid:)

Känns konstigt helt plötsligt... känns som att allt kommer lösa sig! Men samtidigt har jag de här stora hålet i magen för att jag saknar honom så mycket... vill skratta, gråta och spy samtidigt.. vet dock inte vad av dom jag ska göra. Kan inte skratta för då känner jag mig bara dum och korkad för jag har inget att skratta åt alls just nu.. kan inte gråta längre för mina tårkanaler har typ torkat ut.. nä men all hopp håller även in tårarna! Sen så spy vill jag inte för de är sä jävla äckligt och obehagligt:S älskar han så sjukt mycket.. önskar ändä bara att han visste hur mycket... saknar vi kunde ligga uppe hela natten och prata om vad som helst. Saknar att få lägga armarna runt honom och bara slappna av. Han är som en medicin för mig, han får mig lugn och uppspelt på samma gång. Att blunda och bara tänka att allt är en dröm är en sak slm jag har gjort flera gånger nu men varje gång jag öppnar dom är jag tillbaka dit jag aldrig ville hamna. Tycker det är så sjukt och så jobbigt. Oftast vill jag bara springa iväg mem samtidigt så springer jag så vänder jag kanske aldrig om igen. Det gäller att kämpa. Aldrig ge upp. Han är mitt mål och jag är en tävligsmänniska upp till 100%. Ger mig aldrig förrän jag har honom.