Sovit... å sovit... å drömt... å sovit lite mer. Drömde om pekka.. igen. Saknar honom.. känner mig helt borta utan honom.. och speciellt när jag vet de mesta av sanningen.. men jag tänker inte avslöja sanningen helt, jag ska tänka efter.. måste få svar på några frågor först... sen kan jag berätta för alla hur det ligger till. Folk tror säkert att jag är blind av kärleken och att jag är dum som inte lyssnar på polisen eller mamma och pappa, men vissa tycker även de är lika fel att jag inte lyssnar helt på pekka men så här är det om jag har varit otydlig innan, jag har lyssnat, hört mig för, tagit in fakta, tänkt igenom och fått fram de som är mest troligt. Dock så älskar jag ju pekka och lyssnar jag hela tiden på honom för han vet hur jobbigt det är för mig just nu.. han förstår mina föräldrars oro och han försöker göra det bästa av situationen. Han vet att jag kan börja tro på polisen mer än han, han vet att jag är förvirrad och mår dåligt, så han försöken få fram bevis och förklara. INTE tvinga mig tro på något av de han säger, han säger inte att annars älskar jag dig inte eller tvärt om. Han säger att han tänker kämpa för mig och för att få fram sanningen. För bådas skull. De är just DET som får mig att ens lyssna på honom, han försöker inte lura mig in i något.. inte få mig att tro något om någon annan eller så. Han gör så gott han kan. Jag gör så gott som jag kan. Mamma och pappa gör så gott dom kan men jag tycker bara dom överdriver i allt. Dom sa att anledningen till att han måste gå om ett år var för att han rökte på... nej, nej och nej. Och jag har typ kommit till en punkt där.. jag bryr mig knappt om allt som har varit.. bara om framtiden. För jag vill så hemskt gärna kunna stå med han mitt på samhället utan att nån ska ens tycka det är konstigt. Spelar ingen roll hur vi kommer dit, bara vi står där en dag. Jag lyssnar på allt och alla som kommer med anledningar och för dom som inte tror det kan jag ju säga att eran teori tror jag minst på. Dom som har tålamod och kan lixom ta det lugnt och sakta men säkert informera mig om det samtidigt som dom har respekt för mig och alla andra som är inblandade, däremot dom som nästan vill kväva mig med ett å samma skyll och blir arg bara för att jag säger okej, dom lägger jag märke på att de är nått fel med. Jag lyssnar och lägger märke till ALLT med personen som säger det och hur den beter sig, om de är trovärdigt eller ej. Jag vet att de va narkotika i stugan men isf måste de ha varit nå gammalt från pekkas jacka för igår sa jag till honom att vi inte hade analyserat om de va de eller inte och att om vi skickar de på analys kanske han blir polisanmäld (vilket jag trodde) och då sa han att han vet att de inte va knark som han hade tagit med me flit så vi fick skicka det på analys oavsett konsekvenserna för han va helt säker på det. Men sen idag fick vi veta att dom redan hade skickat de på analys och de va det jag trodde, men nu är de ju bara att försöka bevisa att han är oskyldig och inte beroende genom att ta hjälp för att bevisa att någon annan har lagt dit de eller att de är gammalt är bara svårt och klurigt + slöseri med tid. Jag gillar att han tar hjälp för då får jag ju också bekräftat att han inte håller på med det igen och att han verkligen säger sanningen. Tror aldrig han skulle ens kämpa för de här om han visste att han skulle åka dit eller iaf att han va skyldig, han hade ju ba kunna säga samma dag att han inte hade nå känslor för mig och smitit undan utan att ha sos, pärlan eller något sånt efter sig. Men eftersom han verkligen kämpar och vill ta sig fram så snabbt som möjligt så vet jag iallafall att han älskar mig och kämpar för mig, jag gör samma sak och beroende eller inte så kommer vi klara de här så vi kan va tillsammans och veta att han är helt drogfri. Mitt mål är att få tillbaka honom innan sommarens slut. Jag vill att pärlan ska ta tag i de ännu mera eller sos. Det handlar lixom inte bara om att han ska sluta, de handlar om hela min familj och hans. Visst de är ju han de handlar om mest och de är bra att dom tänker mer på honom än någon annan för de är ju han som har varit inblandad i droger, men som hans flickvän vill jag kunna vara där och krama han när de är kämpigt... de känns som ett handikapp att inte kunna göra något annat än att vänta. Pekka vet ju också att om han skulle fortsätta med droger eller om de skulle visa sig att han tar droger i sommar så hade det varit helt kört för oss. Då hade jag slutat kämpa och slutat tro. Lagt av helt och bara gått iväg. Hade inte velat det men hela jag hade sagt ifrån och alla runt mig också. Det hade lixom varit som att springa in i en tegelvägg men tror det finns guld på andra sidan, hoppet dör, kroppen orkar inte och de känns bara hopplöst att försöka igen. Men nu så försöker jag verkligen för hans skull, jag stiger upp för att kunna kämpa för honom och lägger mig sedan för att kunna vila tills dagen därpå när jag måste göra samma sak igen. Haha trodde jag skulle skriva nå litet och kort som vanligt men nejdå^^ idag ska jag duscha, äta sen ut på bio faktiskt! Ska bli kul att fara med frida:)