Åh asså gud vad jag saknar pekka... har shoppat idag och sitter hos fridas släktingar.

Nu är det stockholm som gäller antar jag. Om mindre än två timmar sitter jag på flyget dit. Ska bli skönt att få flyga iväg men samtidigt så känns det som att jag lämnar något där hemma. Inte bara pekka da, nånting mer, nånting som jag inte får reda på om jag åker. Men aja, det fixar sig. Jag vet inte när jag kommer hem heller.. det är ju lite knas men jag far hem i stort sett när jag känner för det! Så typ när pengarna börjar ta slut å så^^ jag vet att jag stavade fel flera gånger igår och jag läser inte igenom texten eller så, jag har också sprickor i skärmen just där rutan som jag skriver i är och ser då inte om det blir stavfel med nån bokstav men hoppas ändå det gick att läsa.

Jag har bestämt mig för två saker.
1. Få tillbaka pekka till hösten. (Då menar jag inte tyo halloween, menar just när skolan börjar)
2. Under tiden pekka är "borta" eller dom han är i min hjärna på semester så ska jag ta hand om mig själv. försöka iallafall. Jag ska försöka få långt och starkt hår men för att få det krävs ju så sjuuukt mycket jobb men eftersom jag inte har så mycket att göra så skadar de här ju inte direkt.

Eftersom jag av någon anledning känner jag mig stressad, tror det är för att jag sover sjukt dåligt. Mardrömmar och min säng är inte så snäll mot min rygg heller. Hår på verkas mer än vad man kan tro. Bara av att dra från rötterna och till axlarna får blodet att pumpa upp dit och det hjälper då till att få håret att växa. Jag måste få bort all stress, måste lära mig att äta bra. Jag äter ibland bara en stor måltid och det är middag och det gör så att tex hjärta, hjärnan får all näring av maten men om man äter flera gånger speciellt på morgonen och på eftermiddagen och det behöver inte vara stora måltider, bara så man är mätt och får i sig nog med näring för dagen. Gör man det så kommer kroppen ha massor med näring som även räcker över till "mindre viktiga" kroppsdelar som hud, naglar och håret. Eftersom jag har magkatarr är det även viktigt att äta ofta och kanske inte så jätte mycket så det är även en bra anledning till att jag borde försöka börja med de.

Jag hade kunna skriva hela natten om hur håret fungerar och påverkas på olika sätt men mitt första mål är faktiskt viktigast. problemet är faktiskt inte pekka längre, det stör mig. Som fan. man kan inte gå runt och vänta på att faran ska vara över, den kommer aldrig vara helt över. Man kan inte bevisa sin framtid. Man kan bara lita på en persons ord.
Vem som helst kan falla dit när som helst så faran finns för alla hela tiden. Då kan man inte förvänta sig att han ska dyka upp med en tidsmaskin, 1000000 olika prover och ett kontrakt där de står att han aldrig få ha kontakt med droger nånsin igen annars så dör han. men hade det varit möjligt är jag ganska så säker på att han hade gjort det.

Jag tror alla vet att jag inte hade gått tillbaka till honom om det visade sig att han börjat om med det eller nå sånt för då vet han vad som kan hända och då finns det inga ursäkter alls. Men nu när han har bevisat att han vill inte dölja något och tar prover med sos så nu är ju han inte problemet. Folk förändras. Bara mobbare sätter en stämpel i pannan och låter den aldrig försvinna. Alla kan ångra sig. Det är inte bara en person som är grunden till ett problem. Personer kan ändra sig. Döm aldrig en person för dens brister, även du har sånna och även lika stora. Människor i sig är några som egentligen har utvecklats fel. Vi har utvecklat våra känslor för allt och alla runt oss, vilket vi inte hade när vi var mer som apor. Vi lär oss att andas med bröstkorg istället för magen med åren efter vi föds. vilket vi igentligen ska eller borde. jag dömmer aldrig nån för efternamn, rykte, bakgrund, brister eller svagheter. vi alla gör fel, går igenom jobbiga saker och bara för att de en person har varit med om är dubbelt så jobbigare ska man väll inte behandla den personen ännu värre? Trycka ner den och kanske få den att ångra allt den har gjort som är bra? Bra för folk runt omkring dig, folk du älskar och kanske till och med för dig? Ska du trycka ner en person som har korsat halva Atlanten för dig? Skulle du be den personen att simma tillbaka? Bara för att den personen kanske hade det jobbigt där borta på andra sidan? Människan är en konstig och väldigt underlig varelse enligt mig. Hur än mycket jag försöker förstå mig på folk och hur än mycket jag tror att jag vet så finns det alltid någon som kan förstöra allt. Som är helt omöjlig, för allt och alla. Att förstå sig på och bara att prata med personen får en helt förvirrad. Om man är i ett förhållande med någon, man är med personen varje dag och man är helt beroende av varandra men sedan så vaknar den ena upp en dag och känner att han/hon inte har några känslor kvar och gör då slut, hur hade folk reagerat på det? Jo vissa hade blivit arga för att personen sårar den andra men samtidigt kan man inte vara arg för den har ju egentligen bara varit ärlig och gjort det bästa för alla. Om vi få säger att den här personen hade ett förhållande med en drog. Det var drogen han/hon gjorde slut med och lämnade för allas bästa, varför ska då folk bli arga för det? Varför kan man inte tro att människor kan ändra sig från det dåliga till det bra? Varför måste alltid personer som en gång fallit alltid ligga och bli trampad på? Oavsett hur mycket dom kämpar för att ta sig upp. Att vara arg för att någon gjorde slut är man ju bara för att man tänker på den andra personen som blev dumpad men om det är en drog man dumpar så är det ju ingen man måste vara arg för. Tvärt om faktiskt. Men varför är då vissa arga? Jo för att dom är egentligen rädda men tror att dom får som dom vill om dom visar sig aggressiv. Har jag rätt? Har jag? Dom är rädda för att dom tror chansen att han/hon faller tillbaka till de dåliga är större än någon annan men nej, där har du fel. Du har precis lika stor chans att falla dit som vem som helst. Ingen tvingar dig att bevisa att du aldrig ska göra om det men du tvingar någon anna som faktiskt även har gjort ALLT den kan för att bevisa att han/hon äkskar riktiga livet mer än något annat. ELLER älskar någon annan mest av allt. Vore den personen nån som står dig nära eller som kanske till och med är du så tänk efter ett tag. Hur många tar sig ut ur beroende? Hur många känner ens att dom vill sluta? Hur många hade gjort det för dig? Inte ens vissa föräldrar slutar när det gäller deras barns liv. Om då en person slutar för din skull så ska du inte se det som en dålig sak. Du ska se det som att den här personen gjorde det som ingen annan hade gjort för dig. Den människan simmade över Atlanten just efter han/hon har gjort slut med sin älskade partner, just för dig. Ska du verkligen knuffa bort en sån person? Hade du tyckt att nån ens borde göra det?

Det känns som att jag skriver här alldeles för sällan nu.. Men jag har haft mycket att göra och inget internet! Inatt är det en sån natt som jag kommer gråta mig igenom, vet inte varför men det är bara något som känns i hela kroppen som är fel och jag måste ju utrycka mig på något sätt antar jag. Börjar bli bra på att dölja tårarna och verka normal, eller om det är så att alla har blivit van vid att mina ögon är tårade men låter det vara va som att inget hänt, jag vet inte och det spelar ingen roll. Idag har jag gråtit 2 eller 3 gånger. Inga stora krokodil tårar direkt men det är bara för att jag saknar honom så otroligt mycket och de här skulle ha varit våran första sommar tillsammans och vi hade en massa saker planerat... Vi får väll helt enkelt försöka göra det vi kan under hösten antar jag! Hoppas de blir en varm höst:/ jag önskar det fanns något sätt som jag kunde visa alla hur mycket jag älskar honom för då hade jag gjort det för så länge sedan! Det.. De bara.. Jag.. Är helt utan ord.. Min hjärna står still samtidigt som den snurrar runt.. Jag vet inte vars jag ska börja förklara.. Kan bara säga att jag älskar honom, över allt annat och jag vill vara med honom tills jag dör. Jag klarar knappt av att skriva om allt de här. Jag blir för ledsen och arg över allt jag inte kan vara bredvid honom nu och visa det och berätta för honom medans jag ser honom i ögonen. Godnatt.

Sitter i vår husvagn utanför ett stall, ehm.. Ja.. Ja det gör jag faktiskt! I vanliga fall så sover vi på hotell när vi kommer hit till Lycksele men nä.. I år fick pappa för sig att vi skulle till nån camping.. Men det var så fullt överallt så vi kunde bara stå här.. enda anledningen till att jag fortfarande är i Lycksele är för att Frida är med men annars hade jag ALDRIG följt. Tidigare i vår så gick jag med på det men de var för att Pekka skulle egentligen ha följt och nog nöjer jag mig med i stort sett vad som helst bara jag får vara med honom! Men nej.. och det som stör mig mest är att om pappa inte va så jävla envis å anti så hade han kunna vara med oss nu. Han har bevis på att han inte håller på med droger och även sos har ringt och sagt det. Blir så jävla förbannad av folk som klagar på andra men egentligen är det dom som är värre. Alla kan bli missbrukare eller/och göra misstag, även pappa men int fan kan han ens visa respekt till mig och tänka efter vad som är bäst för mig! Inte bara vad som är bäst och enklast för honom. Nog hade jag kunna lämna Pekka och gå runt å va deppig och strunta i skolan helt (för tro mig de kommer jag om inte jag får tillbaka Pekka när skolan börjar) men nej de kommer jag inte göra så länge jag vet att det finns hopp och att Pekka snart är med mig igen. Anledningen till att jag sjunger, dansar och ens ler är för att jag har hopp och för att jag vet att all den här smärtan kommer vara värt i slutet! Jag saknar honom mer än något annat och jag gråter varje gång jag sover ensam. Jag står även för att jag gråter och är jätte ledsen för Vetu vad? Jag älskar Pekka och att jag förlorar honom ett tag gör mig jävligt ledsen! Jag har gråtit för alla mina vänner och för min familj, främlingar på Coop och i stort sett hela skolan! Första veckan räckte det med att krama någon för att jag skulle börja lipa eller bara att någon nämner honom eller ens gör något som på minner mig om honom. Jag grät och grät.. va så ledsen att det kändes som sten i skallen. Jag har börja kunna göra mer grejer och gråter betydligt mindre (när folk ser på iallafall). Men det är för att det känns som att vi närmar oss ett slut, jag har det hoppet i mig och jag kommer aldrig släppa honom när jag väl får krama honom. Kan tänka mig hur hårt vi kommer hålla i varandra, hur mycket vi kommer kyssas och hur bra det kommer kännas! Hur det kommer kännas i magen av alla fjärilar och hur alla mina känslor kommer slå ut och jag kommer säkert gråta och skratta samtidigt^^ Och en av dom sakerna jag verkligen hoppas han kommer kunna ändra på är alla mina mardrömmar.. Jag menar det börjar bli lite väl jobbigt.. Jag drömde för någon natt sedan att jag blev hängd av nån gammal man. Jag vaknade inte heller upp direkt, jag drömde lixom att det blev helt svart och att efter ett tag så vaknade jag upp och insåg att jag var vid liv. Jag vaknar inte av att jag faller eller dör, kan inte nypa mig eller vakna upp ur drömmar även om jag vet att det är en dröm men när det inte funkar när jag försöker vakna så känns det ännu verkligare och jag börjar tveka om det är dröm eller verklighet. Inatt drömde jag att jag fick ett samtal om att en av mina bästa vänner hade tagit självmord. Fick så klart panik men vaknade iallafall just efter samtalet. Nu måste jag vara social med Frida, hejdå.

Mår inte bra.. Inte bra alls.. Har ont i huvudet, är yr och mår illa. Känner mig nästan sjuk men samtidigt inte. Vet inte hur jag ska förklara för att de ska låta vettigt men jag mår iaf inte bra. En av dom första sakerna som hände när jag och Pekka blev tsm är att jag blev sjuk. Jag hade feber och kunde inte prata men ändå så ville Pekka vara med mig, han sa att även om jag bara skulle ligga och sova så ville han va med. Eftersom mamma är så snäll så skjutsade hon mig till honom och där var jag hela dagen och kvällen. Önskar jag kunde göra samma sak nu.. Varje gång nånting händer så tänker jag att det skulle ha varit 10000 gånger så mycket roligare eller bättre om Pekka va med. Tex när det åskade jätte jätte mycket för någon dag sedan, skulle ha varit jätte mysigt att ha honom bredvid mig då. Även nu och imorgon, om 5 och även 100 år. Nästa sommar får jag iaf va med honom, då kan vi göra alla dom saker vi inte kan göra nu. Då tänker jag inte släppa honom en endaste gång. Är så yr att jag tror jag snart faller av bänken. Dom kommande veckorna tror jag kommer gå snabbt för har väldigt mycket jag ska göra sen efter det är det bara en vecka kvar till skolan och jag hoppas mamma och pappa tycker det räcker med att vänta så länge. Vi offrar vår första sommar tillsammans och vi firar även ett halvår nästa månad och den får vi ju mest troligt fira ensamma.. Hoppas så sjukt mycket att vi får vara med varandra innan 21 augusti, det skulle vara inte bara den lyckligaste dagen i mitt liv för att jag blev tsm med Pekka då, även för att jag skulle få träffa honom för första gången på nästan tre månader. Ibland får jag tanken att om jag skulle hamna i koma eller något, skulle dom då ångra att jag inte fick träffa honom? Och om jag nånsin vaknade upp från min koma skulle jag då få vara med honom? Eller om jag fick cancer och har bara typ 6 månader kvar att leva skulle jag få vara med honom då? Även om det är det enda jag skulle vilja ha är honom och min sista önskan var att få vara med honom tills den dagen. Det har varit några tillfällen då jag har gjort nå kul eller så och nån har sagt "åh nu kan man dö i fred" eller "nu har jag gjort allt jag behöver i mitt liv så nu kan jag lika gärna dö" eller något liknande men varje gång så säger jag "ja nästan" åsså tänker jag på Pekka. Tänker aldrig ge upp om honom. Aldrig nånsin. Det enda jag inte hade tålt är droger eller att han är otrogen eller helt plötsligt skulle behandla mig dåligt. Men eftersom han aldrig skulle göra något sånt mot mig så har jag inget att vara rädd för. Jag älskar honom mer än vad han kan föreställa sig. Och det hoppas jag att mamma och pappa inser.

Förlåt för att jag inte har skrivit på jätte länge men har inte haft nå internet! Min mobil är helt cp efter jag va i Spanien men nu har jag mammas mobil. Emh.. Kommer knappt ihåg vad jag skrev senast men kan iallafall skriva vad som har hänt nyligen! Mina kusiner kom till oss i måndags och sedan dess har jag bara suttit å varit rejält arg. Inte just för att kusinerna kom men för att vi är i stugan och då kan jag inte göra något. Mamma brukar säga att jag inte ska ligga hemma och deppa hela sommaren men tvingar hon mig att vara här så har jag inte så mycket till val. Jag är jätte arg faktiskt, har jävligt mycket energi som jag inte kan göra mig av med men kan inte, känner mig stressad. Men en sak är iallafall bra och det är att Pekka nu har varit och pratat med sos, först så sa jag till mamma att dom skulle ringa för någon dag sedan men dom gjorde inte det och det var för att hon som pratade med Pekka har så fullt upp men mamma trodde tydligen inte på mig när jag sa det och hon skrev att jag går runt och väntar på ett samtal som tydligen aldrig verkar komma.. När jag fick läsa det kändes det som en kniv i ryggen helt klart. Men jag tänkte att jag håller bara käften. Några dagar senare ringer sos till mamma, hon får informationen om att han har lämnat 3 negativa prov (en gång i veckan) OCH att anledningen till att det har tagit så långt tid är faktiskt för att hon har fullt upp och ont om tid. Hoppas det kändes som en smäll på käften! Eftersom jag visste att det skulle hända så gjorde jag det inte till en så stor sak. Men hoppas hon skäms! När jag pratar med henne och litar fullt ut på henne så ska hon ju int komma å säga att det jag säger aldrig kommer hända. Nu kan inte heller Pekka göra något mer, han kommer fortsätta ta prover ett tag framöver men han kan inte bevisa något mer än vad han har gjort! Så nu ligger allt i mina föräldrars händer (fortfarande Pekkas lite granna men det är ju bara att han sköter sig) för dom måste inse att han är inte en skurk eller en dålig kille alls. Det är bara deras rädsla som säger det. Jag skulle aldrig testa på något och om mina föräldrar tror det om mig kan dom ju slänga sig i väggen. Då blir jag så besviken och tänker aldrig nånsin vara trevlig mot dom igen för då tänker jag visa dom hur snäll jag är i vanliga fall, om man ska jämföra med det dom tror om mig. Jag vet att det kommer ta tid och att det inte kommer hända den här veckan eller den efter det men jag vill iallafall att det ska hända nån gång kring skolans start om han har uppfört sig bra och alla prover är negativa. Jag verkligen hatar att när ett prov visar drogfri heter det negativt! Ja menar dafuq inte är de negativt.. Ibland är jag jätte nära att säga att proverna visar positivt men det är bara för att det är positivt för mig. Tycker det är lite små irriterande. Just nu gör jag ingenting, ligger i sängen och skriver. Det händer inget speciellt idag heller antar jag. Varje morgon ligger jag och tittar mig omkring, varje hörn påminner mig om nånting med Pekka, tex när det var jätte kallt och vi hade varit ute så gick vi in och la oss i sängen och jag sov så gott den natten! Han höll om mig mer än någon annan gång och fick mig varm. Jag saknar dom nätterna som vi bara låg å myste och pratade om i stort sett ingenting. Saknar verkligen att kunna prata om exakt vad som helst utan att han tycker jag är konstig eller försöker ändra på min åsikt. Han behandlar mig precis som jag har velat bli behandlad hela mitt liv. Allt hade varit så himla mycket bättre om han hade varit här just nu. Saknar honom så.. Tittar igenom alla mina bilder minst 7 gånger varje dag för att se honom och jag blir alltid lika glad, önskar bara att jag inte behövde titta på bilder från förr för att bli glad. Vi gör framsteg och jag kan bara längta tills den dagen så det äntligen händer. Nu är det ju bara det att mina föräldrar måste börja tänka! Han gör ju inte allt de här för ingenting! Han gör det för att få bevis och anledningar till att han ska få vara med mig. Hade han inte älskat mig mer än droger hade han ALDRIG klarat av allt de här, han hade inte ens försökt ju. Jag säger bara snälla.. För bådas och allas skull.. Jag är inte den glada och positiva tjejen jag var när jag fick ha honom runt mig.. Jag är helt tvärt om men spelar glad för att inte få andra ledsna runt mig.. Jag vill kunna vara glad men efter varje gång jag försöker så blir jag bara ännu mera ledsen.. Och för dom som tror jag har slutat gråta över det har helt fel, jag gråter minst varannan dag! Antingen mitt i natten, på morgonen, inne på toan eller var som helst.. Visst jag gillar inte att gråta framför folk men jag bryr mig inte så värst nu. Jag vill bara ha tillbaka killen som jag vill ha. Och om någon som läser detta en bryr sig om mig så hjälper den mig. Det kanske är en vän eller familjemedlem, alla kan hjälpa till på olika sätt och jag är så jävla less på att stå ensam. Du kanske inte känner mig alls men iallafall skriver till mig, får mig glad eller vad som helst. Den som inte har förstått att bag behöver Pekka för att må bra igen är ju helt cp, ursäkta men dum i huvudet är det minsta jag kan säga. Jag har skrivit i 50 dagar om hur deprimerad jag är, hur dåligt jag mår och hur maktlös jag är men det är knappt nån som ens har brytt sig om det jag skriver för det är många som läser det jag skriver som finns runt mig och skulle kunna hjälpa. Men än så länge är alla uppe i sitt eget ego eller tycker det är bäst om tiden får gå ett tag! Men nej, nej har du inte lyssnat ett dugg? Jag mår mer och mer dåligt för varje dag som går. Kanske inte verkar som det men de är för att jag skaffar kraft och mod nog när det gäller att prata och uttrycka mig. För andra är jag glad, inte för att jag är det egentligen. Om det inte nu har gått upp för dig hur mycket jag behöver honom så förstår jag inte varför du ens fortsatte läsa. Det finns nånting bra i varje dålig sak som händer men just nu har inte den bra saken kommit än men jag antar att det är att vi kan bevisa att vi kanske är unga men att vi ändå kämpar och håller ihop. Det är något som äldre ofta inte tror på, att vi är så unga och dumma så vi vet inte vad riktig kärlek är. Men visst! Tro de ni men helt ärligt så har jag inte tänkt släppa den här killen oavsett va folk tycker eller säger.

Den här dagen/kvällen har varit riiiktigt, riktigt rolig! Önskar bara vi fick va ute längre... det var när vi for hem allt de roliga hade börjat. Önskar också att jag fick vara på nattivalen men helt ärligt är det roligare att bara sitta å ragga runt och se vilka som är ute. Det blir så jobbigt när det lever om så mycket.. då är det roligare att sitta i en bil och prata:)