Kan ni tänka er att jag har stått ut i 23 hela dagar? Och när jag kommer hem från Spanien kommer det vara 35 dagar! Min största dröm (helt ärligt) är att jag kommer hem och har nya krafter och att pekka har fått nog med bevis så att mamma och pappa tillåter mig att vara med honom:) jag sitter och drömmer om den stunden och fantiserar om att de ska hända, men sen vaknar jag upp och inser att.. det kan ta månader. Jag vill så gärna vakna upp och titta runt i rummet utan att något ska ha försvunnit. Jag vill titta över axeln och se att han är kvar. Jag vill kunna gå med honom överallt. Jag vill göra så mycket just nu men allt är med honom, allt kretsar kring honom och det är nog för att allt jag vill ha är just den killen. Men det enda jag kan göra är att vänta! Jag vill inte vänta! Jag vill inte gå runt och inte veta vad jag ska göra för vad jag än säger eller gör, gör bara saken ännu värre! Men jag vill skrika, jag vill springa men allt blir 100 gånger så mycket bättre om jag är tyst som en mus.

Har inte orkat stiga upp idag. Har knappt sovit något inatt, bara lite och då har jag drömt en massa hemska saker. En av drömmarna var faktiskt inte så hemsk, det var verkligheten som gjorde mig ledsen. Jag vaknade upp och vände mig om och när jag gör det så ligger pekka bredvid, vi ligger ganska långt ifrån varandra eller iallafall längre bort än vad vi brukar så han drar mig mot honom och han börjar stryka mig lätt på tyggen som han brukade göra när jag skulle sova. Sen vaknar jag upp och vänder mig om.. ingen där.. Det var som ett slag i ansiktet, jag ville tillbaks i mina drömmar, inte in i verkligheten igen. Jag vet att direkt då jag vaknar så är han borta men ändå så hoppas jag att han ska vara där när jag vänder mig om. Om två dagar flyger jag till Spanien och jag längtar så oerhört mycket. Få komma ifrån allt här och bara vara med min allra bästa vän. Vill bli brun men jag lär väll bli röd som en tomat bara haha. Aja borde kanske stiga upp nu, klockan är ju 4 så.. jag vill till arvids och packa så jag är klar med det.

Det har börja gå lättare nu.. jag ser mer framåt än bakot iallafall. Längtar så efter honom. Längtar tills jag får den där kicken när jag får höra att jag får vara med honom. Det kommer inte ta många minuter så är jag hos honom haha. Saknar allt med honom, hans sätt han pratar, hur han går och hur han kramar om mig och får allt att bli perfekt. Men jag måste inse att det här kanske inte är den första månaden vi måste fira långt ifrån varandra, om jag ska lyssna på vad alla vuxna säger så är det väl så. Själv så hoppas jag varje vecka att få höra något riktigt positivt, aldrig riktigt våga tänka tanken av att de ska va att vi får vara tillsammans igen men ändå så hoppas jag få höra det varje gång mitt hjärta slår. På tisdag ska jag till Spanien, då får jag slappna av och ta det lugnt. För medans jag är i Spanien så tar sos verkligen tag i pekka och när jag kommer hem hoppas jag få ett litet resultat. Vill bara höra att han är drogfri så är det bra, sen så får han väll fortsätta med det tills mina föräldrar godkänner honom. Jag älskar killen så mycket att jag visste inte ens att de gick att älska en människa så mycket. Jag kanske bara är 14 men helt ärligt så är pekka den killen jag vill kämpa för och ha kvar i mitt liv, och inte bara i mina minnen, nej som min pojkvän. Jag tvivlar inte när det gäller pekka så varför kasta bort någon som är helt unik. Han är anledningen till att jag fick självförtroende nog för att sluta med sminket, han är den som har uppmuntrat mig till att måla och sjunga. Utan honom vet jag inte hur jag skulle vara idag. Jag är en bättre person med honom och jag tror även han blir en bättre person av mig. Han är min bästa vän, min andra halva och den jag älskar och vänder mig till först av alla. Från början var vi mest bara vänner men lite känslor fanns det nog hela vägen^^ att jag ville bli tillsammans med honom är inte så konstigt alls, ja menar titta på killen! Han är ju helt underbar! Och helt min ?