Det går tungt, känns som att vi har varit borta ifrån varandra i flera veckor. Mamma pratade om att skaffa en kille åt mig vid middagen.. ville sååå gärna bara kasta tallriken i marken eller i ansiktet på henne. Men jag sa bara att jag redan har hittat min dröm kille, åt upp och gick. Är så sinne på dom som inte tror jag menar att jag tänker kämpa för honom in till de sista. Klarar mig inte utan honom.

Anledningen till att jag skriver så mycket just här är för att de är enda stället jag kan dela med mig av allt utan att bli dömd av personerna. Visst kommentarer kan man ju lämna men även radera. De folk säger till en, antingen rakt upp i ansiktet eller bakom ryggen.. de är de som svider. Dom som inte fattar att han är min värld och inte kan acceptera att vi är lyckliga oavsett vad andra säger.. dom kan seriöst slänga sig i väggen. Jag har ingen makt att kunna säga om han är beroende eller inte. Kan inte övertyga mamma och pappa för allt de jag säger förvandlas tydligen till tjat och de enda jag kan göra är att ge honom hjälp och de har jag gjort. Att skriva här på bloggen gör även så att jag blir hörd, kanske inte av så speciellt många men en människa räcker fint för mig. Jag kan uttrycka mig fritt och jag kan berätta utan att någon ska avbryta, dömma eller gå iväg. De mesta som jag skriver får jag aldrig ut genom munnen heller. Nej jag är inte blyg eller inte så värst iaf, sen så älskar jag att sjunga men just att säga vad jag tycker och känner.. de blir som smulor i munnen. Haha jag fick knappt godkänt i svenska!^^ vilket kanske borde vara konstigt men ja. Här har jag en chans att medverka och säga till, här får jag chansen att berätta hur det är och ju fler som tittar på min blogg ju bättre! Nån kanske har ett svar där ute som läser, jag ber inte om svar eller söker efter ett men allt räknas. Det är tufft, saknar honom mer och mer för varje dag som går. Några kanske tänker "men hallå, de är ju bara 13 dagar" men de längsta vi har varit ifrån varandra sen vi blev tsm är 8 dagar, och då var det jag som for till Stockholm.. men då visste vi ju att jag skulle vara borta och när jag skulle komma hem igen. De här kom så plötsligt, vi har planerat att säga att han har varit inblandad i det flera gånger men jag har alltid fegat ur.. sen så vet vi ju aldrig när vi kommer tillbaks till varandra igen. Det kan bara vara en månad om mamma och pappa börjar lyssna på oss och pärlan riktigt vill bevisa att han är fri från det. Men det kan även gå 4 år... tills jag är 18 och får bestämma själv... flera år kan de ta.. och bara p.ga mina föräldrar... om jag måste vänta tills jag är 18 så kommer jag hinna flippa ut innan dess, tills jul är deras MAX att hålla oss ifrån varandra. Sen tänker jag kontakta polis eller vad som helst som får mig att träffa den jag älskar... men jag räknar med att i slutet av sommaren så borde han vara tillbaka hos mig och där han hör hemma. Jag kommer ihåg riktigt första kvällen då vi var helt ensamma, jag va typ nervös :S men allt funkade bra! Bättre än vad jag nånsin skulle kunna tro, kändes som jag hade känt han hela livet efter den kvällen, de var då jag riktigt började känna mig trygg med honom och visste att jag kunde berätta allt för honom! De var då jag insåg att vi skulle vara kvar med varandra, från då och till slutet. Det känske låter löjligt att säga så när man är 14 bast men.. jag är kanske inte som alla andra tonårstjejer.