Hejhej!:) vill bara berätta att idag är det två veckor sedan jag sist fick träffa min pojkvän. Under denna tid har jag drömt mardrömmar, fått tillbaka allt de som jag trodde min medicin botade, gråtit både i sömnen och när jag är vaken, blivit som inlåst och bara känt mig helt vilse. Jag får inte träffa honom, skriva eller prata med honom för att dom tror han har ett narkotika beroende. Nej dom är inte helt 100% säker på att han är de men eftersom de är mest troligt när dom hittade narkotika hos oss så är de ju de dom tror. Varken jag eller pekka (samt måååånga av våra vänner, typ alla) tycker det är rättvist om dom tvingar oss att vara ifrån varandra så länge. Visst asså två veckor hade nog gått bättre om vi visste att vi skulle få vara med varandra just efter det men grejen är den att de kan ta fram till sommarens slut, till årets slut och om inte det så fram tills jag är 18. Emh.. ja asså 18 år.. de är 4 år kvar.. mina föräldrar tänker säkert jamen vissttptåt hon vänta i 4 år för vid de laget har hon säkert hittat en annan. Men nej haha, tyvärr så tänker jag hålla mig fast vid den här killen. Så hårt att när jag väl får tillbaka honom kommer jag aldrig gå igen. Dom hittade narkotika i stugan, både jag och pekka blev ju förvånade över det för ingen av oss hade ju precis tänkt röka på i våran stuga framför mina föräldrar. Jag har aldrig testat men de är ju de att pekka har det och de gör ju tydligen honom till beroende för att ha kanske råka tagit med gammalt dit, kanske någon hade stoppat dit de. Jag vet att de låter sjuuukt dumt och kanske lite smått trögt att kunna säga "nä min pojkvän tog då fan inte med sig narkotika dit me flit för han sa de till mig" men de är inte de jag menar. Hade bara han sagt de till och jag hade lagt märke till att han betedde sig konstigt så hade jag ju inte ens lyssnat på honom idag. Jag hade sagt åt honom att nu får han skärpa sig och sluta upp med narkotika annars kan han glömma mig. Men alla hans vänner säger till mig att han inte har gjort något, hans närmaste som han ALLTID berättade för när han hade gjort de har sagt att han verkligen inte har gjort de. Vissa av våra vänner blev så arga att dom skrev till mina föräldrar och försökte hjälpa oss, tror du dom lyssna? Nej, vissa sa till och med att dom måste ha betalat polisen eller något bara för att skilja på oss för att dom har fått höra att han gjorde det förr. Men haha nej så dumma är inte mina föräldrar faktiskt! Jag vet att dom tror dom gör de för mitt bästa men.. jag hoppas att dom ser att de dom sysslar med nu måste dom ha bevis som är helt sanna och som kan övertala mig om dom nu vill det. Jag vet att de var narkotika i stugan! Det vet jag! De vet pekka och de vet du också nu. Om de är en sak jag nu kan så är det att efter två veckor man har gjort de sist får man en sån ångest att ojojoj (säger pärlan) och anledningen till att jag skriver de här är för att det har gått 3 veckor sedan dom påstår att han har gjort det. Han skulle då ha haft ångest i en vecka men vad jag vet och har hört så är han bara ledsen för att allt blev så här. Min mamma vet att de är dom snällaste och raraste killar och tjejerna som fastnar i missbrukande av de mest farliga. Hon förstår att pekka inte vill någon illa och att han är en toppen kille! Dock blev jag sååå sjuuukt besviken på henne igår! Hon satt å prata om att hon skulle hitta en ny kille åt mig. Hon kan be hur många gånger som helst om ursäkt för de men kommer aldrig glömma det ändå. Kändes som att hon svek mig rejält. Hur än många blickar jag gav henne så log hon bara å fortsatte prata. Aja DET kan man ju glömma. Men inte nånting en person gjorde ens INNAN man kände den. Han känner inget sug efter att vara hög, han vill bara vara med mig. Jag är hans medicin, men ärligt så är han mer min. Jag älskar den här grabben så sjukt mycket. Han har berättat för mig saker som jag inte tror nån annan vet och jag har verkligen berättat saker som ingen annan vet om mig. Jag vet att jag kan lita på honom. Jag sa till honom den dära söndagen då allt blev kaos att nu har du ett val, antingen lever du ditt liv och glömmer mig ocg drogar hur mycket du vill eller så går du och söker hjälp så vi kan börja vara med varandra igen om ett tag. Två dagar senare har han kontaktat sos, pärlan och även kuratorn på skolan. Han tog tag i det och då frågade jag varför och han fortsätter säga samma sak att... de är han skulle till och med vänta tills jag är 18, han kämpar inte för att bli fri från sitt beroende, han gör de för att bevisa att han inte har ett och om han så hade ett vet jag att då hade han väll inte sagt att han var fri från de till alla sina kompisar, och speciellt inte till mig. Han hade sagt sanningen när vi väl började prata om det men han sa att om jag röker på och åker in på behandlingshem, kommer jag få träffa dig tidigare då? För då skulle han tydligen kunna göra det men nej. Inte så envis som jag är så ger jag inte upp så lätt. Om jag vet vad sanningen är, inte helt men nästan iaf.. då ger jag inte upp. Jag bygger inte på lögner efter lögner för ingenting. Om nån som har rökt på eller något sånt läser de här så har jag några frågor, skulle du ta med dig knark till din flickväns hus och sätta dig framför hennes föräldrar och röka det? Skulle du visa det som var i pipan? Hade du stått emot och kämpat för att få folk att tro att du inte är beroende? Hade du gått å sökt hjälp istället för att bara ge upp och låtsas som inget har hänt? För pekka kunde ju bara ha sagt att han inte hade känslor för mig och gått iväg utan att ha sos å en massa på sig men nej, han sökte hjälp men en sak är felet. Att dom kanske inte tror på att han inte är beroende.. dom sa ju till mig att han mycket hellre skulle välja droger än mig om han är beroende och att efter två veckor skulle all hans ångest iaf vara över efter han har fått hjälp. Men de är ju fan nästan synd att han inte är beroende. Allt hade ju gått jävligt mycket lättare, jag hade inte känt mig så jävla vilsen heller. Då hade han ju bara kunna erkänna det och fått hjälp med att sluta. Men nu är de ju så att vi behöver hjälp att få bevis att han aldrig var beroende och att han aldrig gjorde det... vilket nästan är omöjligt. Vi försöker leva i just nu.. för de är nog bäst så för annars kommer jag nog kollapsa helt. Vi vill ju bara vara med varandra... de är allt... vi är två ungdomar som har kärlek nog för hela världen men ändå så får vi inte vara med varandra. Tycker de är på ett sätt bra för då får han ju mer press på sig och kanske fixar de snabbare men de är ju bara de att jag själv mår inte bra av att vara så här ensam.. av att känna mig vilse för även när jag sover får jag inte frid längre. Jag får inte gå ut eller jag får inte fara ur deras synhåll med andra ord. Inte ens till frida min bästa kompis ikväll.. och ingen märker att de är fel ens. Pekka är inte i arvids och de var först därför jag inte fick gå ut men nu är de ju tydligen en massa andra anledningar också. Jag är ju ensam! Jag exploderar ju snart.. inte för att jag inte klarar av att vara lite 4-ever alone ibland men för att jag är helt ensam på den här sidan känns de som. Eller asså "sida" å "sida" jag är inte på någons sida egentligen. Det kanske är det som är felet da, att jag varken tror helt på pekka eller mamma och pappa. Men de är de att jag känner mig helt ensam i de jag går igenom... jag vet lixom inte vad jag ens ska tänka för att få mig glad för jag vill inte heller börja inbilla mig saker bara för att må bra. Jag är 14 år, jag ska inte ens behöva tänka på knark. Jag ska typ va ute å bada nu när de är sommar. Men jag kan inte, jag vill inte. Inte bara för att jag typ har vatten skräck :S nä men för att jag inte ens kan ha liiiite kul utan att tänka på pekka för han är ju min lycka och glädje, då börjar jag få nästan skuldkänslor för att jag har kul utan honom och jag blir ledsen för jag blir på mind om varför han inte är här.... jag kanske inte är som alla andra tjejer, kanske inte lika snygg eller så men jag tänker även på ett annat sätt tror jag.. asså inte för att låta typ dum i huvudet eller nånting sånt! jag väljer sällan sida och står antingen över att ens bry mig eller så står jag helt och hållet för något som jag anser är helt rätt. Jag.. jag har även varit med om ganska mycket som dom flesta inte ens vet om! Jag har sett en hel del och upplevt de själv. Varje dag efter skolan i 3 månader har jag fått springa till pekka och lagt mig i hans säng och blivit omfamnad. Just då är det jag kan slappna av och bara tänka på något heeelt annat. Det finns dom gångerna då jag stirrar på saker som jag inte ens tänker på och från början reagerade pekka på det och trodde antingen att jag var ledsen eller typ arg men sen, nu brukar han bara titta mig i ögonen, då brukar jag lixom typ vakna upp och märka att jag beter mig som ett freak och jag vet att han inte dömmer mig för det och tittar då bara tillbaka. Han säger att de syns på mig att det nästan exploderar i min skalle av saker haha^^ men de är bara just med honom jag riktigt slappnar av, det är mer än att bara dagdrömma.. Mina tankar vet inte hur de ska göra för att få mig att må bra. Speciellt inte när jag sover nu för tiden drömmer jag bara mardrömmar eller drömmar som är så lyckliga att när jag vaknar så vill jag bara gråta. Det kanske va en av sakerna som folk inte vet om mig! Men bara för att jag kan typ drömma mig bort eller vad man nu ska kalla det för så betyder det inte att jag är smart.. eller gör dom bästa valen alltid. Inte när jag måste agera snabbt iaf! Då kan jag va riktigt dum..:/ jag försöker göra sommaren till en så bra sak som möjligt men de är så jobbigt när jag inte ens kan gå utanför huset utan att jag typ har överbevakning. Som vuxen tycker jag man ska veta att man aldrig ska skrika på ett barn, man skriker bara när ens röst och ord aldrig blir hörda. Vi barn och ungdomar lyssnar men ibland väljer vi hellre att stänga ner och kanske inte svara alls. De är då mitt sätt att visa att jag har gett upp helt men svarar jag inte inom typ 1 sec så höjer alltid dom rösten. Som när mamma kom in och fråga om jag ville se knarket, jag svarade bara lugnt nej och hon frågade varför och jag sa bara för att jag inte vill och då började hon höja rösten och blev arg och sa till mig att de var för att jag vägrar att inse sanningen osv. Pinsamt tycket då jag, asså för hennes del. Jag vet ju att de va narkotika? Måste dom verkligen försöka typ kväva mig med bevisen och bli arga bara för att jag försöker vara mogen och lugn när jag pratar. Dom behandlar mig som om jag vore fem och inte kunde ta något ansvar alls. Jag är helt makt lös, kan inte på verka alls och snart får jag inte ens tycka och tro vad jag vill. Men inte ens då kommer väll andra vuxna reagera? Nä för de är ju bara för att skydda mig dom gör det... men jag tycker då att när man inte ens får älska vem man vill då är det ett brott. Iaf 14- 21 dagar skulle vara den svåraste perioden för pekka om han hade varit beroende, det har gått exakt 21 dagar imorgon och då ska han ju ha haft ångest nå kopiöst och sagt de till sos och hans föräldrar hade ju sett de och reagerat. Men nej, jag för höra allt de han och sos å pärlan kommer överens om och inget med ångest har dykt upp. Han vet att han har gjort fel tidigare, han ångrar det och vill göra allt för att få allt bra igen. Att han menar det är ju bara upp till bevis nu. Veckan efter dom sa att han hade rökt på gick han på pissprov. Alla sa till mig att de sitter ju kvar i kroppen i ca 5 veckor och efter bara en vecka så tog han ju testet och allt var negativt. Negativt på provet är ju positivt för mig. Det bevisade ju att han inte hade gjort något men nej de var tydligen inte nog med bevis, att han sökte hjälp va inte heller tillräckligt och att han inte har ångest eller mår dåligt betydet ju bara något när han gör de och de är bevis för dom. När vi bbåda tvä gråter för att vi inte får se varandra och för att ingen tror oss betyder inget heller va? De är bara ett få tal som lyssnar när jag säger allt de här. Jag och pekka förstår absolut att dom reagerar som dom gör men vi vill bara att dom ska lyssna också, vara beredda på att allt kan förändras och att ibland behövs de inte en ny förändring, en gammal är tillräckligt. jag vill bara att dom ska kunna lyssna på alla dom som unga, dom som kanske har varit med om saker som ingen annan vet trots att inte ens hälften av deras liv har gått. Jag vill kunna bli hörd utan att skrika, vill kunna få folk att se utan att tvinga dom till de och att tro utan att hypnotisera, bara genom att jag säger det och lägger upp fakta. Bloggen är de enda stället jag kan prata å skriva på utan att nån ska hålla för min mun eller avbryta mig. Allt de där ^ de som står där över är saker som händer idag och hände igår. Som har pågått i 13 dagar nu. Saker som jag för de mesta redan har skrivit men jag tänkte att om det är nån ny som läser så behöver den inte läsa igenom ALLT de jag har skrivit, visst de kanske vore intressant för de här är inte ens i närheten av allt de jag skrev tidigare men de är ju ganska många och långa texter så försökte göra det kort. Och även om jag skrev allt de här och blev på väldigt dåligt humör och rejält så ledsen så behöver jag bara titta på bilderna för att få fram ett litet leende, oavsett om jag vill eller inte så får han mig att le. Han gör mig till den lyckligaste tjejen och ingen kan ändra på det. Men nu känner jag mig klar med att skriva! Bye

Först drömde jag att jag blev fast bunden mot en vägg och piskadd av några vakter för jag var typ slav i ett gammalt slott eller typ mur. Efter de var jag tvungen att hoppa från ett vattenfall och eftersom jag är både rädd för vatten och höjder var de inte så roligt just då men allt gick över just när jag hade hoppat. Sen drömde jag att jag åkte runt med en främling och pratade om mina drömmar, vi märkte snabbt att vi hade likadana drömmar. Vi pratade om alla läskiga drömmar vi har drömt och ju mer spöken vi nämnde ju mer dök de upp kring vägen. När jag var liten fick jag för mig att de var ett spöke hos min granne eller jag drömde då om henne och var sedan lite rädd för att gå dit men helt plötsligt i drömmen så stannar den hära killen, jag stirrar rakt fram och de är min grannes hus.. jag kliver ut för att se om de verkligen är de och när jag väl fattar de så vänder jag mig om mot bilen igen men den är borta, jag ser hur de där spöket kommer fram från diket och jag har ingenstans att ta vägen men jag börjar snabbt gå i den riktningen som mitt hus skulle ha varit mot, hon försvinner men ett nytt dyker upp från ingenstans och de spöket drömde jag också om när jag var liten. Han ville hålla om mig, sa att kvinnan jag träffade innan var hans fru men att han ville ha en ny och levande tjej. Jag pratar med honom lugnt och säger att jag redan har en kille så de är bättre om han bara backar och går tillbaka till sin tjej men han vägrar lyssna och kommer närmare och typ försöker ta tag i mig och just då tänker jag för mig själv.. att vore pekka här.. just nu med mig hade jag inte varit rädd, han hade skyddat mig och hållt om mig tills allt är borta och jag blundar för att tårar och paniken börjar komma och i nästa sekund vaknar jag upp i Cadillac på väg hem, jag träffar Alex (Alexandra) och vi stannar och prata, hon säger att nån... typ Viktoria eller.. nån gammal dam är redo att hämta mig och kan göra allt redan ikväll. Jag fattar ingenting och säger bara vaaaaa och vänder mig om mot frida och cornelia som sitter i bilen men dom vägrar säga något. Jag frågar pappa men han säger inte heller något, han bara fortsätter köra hem och när vi är där så sa han att jag skulle ta bakvägen in ensam. Jag gör som han säger men jag gör de väldigt långsamt, när jag står på balkongen bakom huset ser jag hur hon hära tanten sitter där. Hon ber mig sjunga, spela fiol (jag spelade mycket fiol när jag var liten) och tillslut så får jag sätta mig ner. Hon börjar diskutera att jag måste sluta titta på internet just innan jag somnar för att jag ska.. sen vaknar jag. Allt var så på riktigt när jag skulle prata med den dära damen, det var riktigt varmt och på vägen in tittade jag ner i marken och fortfarande var allt så verkligt, jag kunde två små bitar av två låtar när jag spelade fiol och jag vet att jag kan en av dom egentligen, eller precis lika mycket som jag drömde kan jag irl. När jag satte mig ner och kände mig typ hypnotiserad och jag fick en bild i huvudet på jag och pekka när vi kysstes. För ett tag sen målade pekka en bild medans jag också målade och först målade han med blått och rosa sen blev de mörkare färger och just när vi kysstes så kunde man bara se våra konturer och dom var i samma färger som pekka målade teckningen och i samma ordning, om och om igen. Det dök upp en text bredvid men jag kommer inte exakt ihåg vad det stod men nånting om att killen man klarar sig inte själv, han behöver hjälp... och dig. Fast de stod på engelska och när jag vaknade hade jag gråtit... inte bara lite heller. Har ont i huvudet nu men inte i magen faktiskt. Kan vara vätskebrist eller så, jag vet inte. Jag drömmer så konstiga saker nu asså... vill att pekka ska vara här å ta bort dom! Men om nu drömmar betyder något som vissa säger att dom gör så måste dom här betyda att de läskiga kommer inte försvinna men att jag måste försöka klara mig själv ett tag precis som när jag var liten och att jag samtidigt måste stötta pekka i allt de han gör, säga till honom att han är verkligen mitt allt och att jag älskar honom för att sen när vi är tillsammans kommer allt bli bra igen men man måste kämpa för det. I första drömmen var allt så kallt och grått, i den andra var de nästan helt svart och ganska så kallt, mot minus grader iaf och i den sista där jag typ drömde att jag hade vaknat var de varmt och skönt ute, precis som en sommar i Arvidsjaur. Jag önskar jag fick lägga mig och se in i pekkas ögon en.. en sista gång iallafall.. bara titta in och få ha hans armar runt mig. De är allt jag vill..

Ligger uppe med katten... kan inte sova.. har ont i magen och det känns som att mitt huvud snart exploderar. Vill gråta men jag gör inte det, inte än. Även om jag vet att de här kommer lösa sig på ett eller annat sätt så kan jag inte rå för att jag verkligen vill ha honom.. nu.. sist jag hade ont i magen (innan vi skildes åt) så höll han om mig mitt i natten och bara kramade mig, det var inte så farligt just den gången men han va ju ändå där och tog hand om mig... kramade mig och fick de att försvinna.. kändes de då som iaf. jag önskar han kunde göra de nu, och jag vet att de gör han också. Han är inte min ängel utan anledning, han är speciell och inte som alla andra, precis som jag. Å med det menar jag absolut inget dåligt alls! Han är ju mitt allt och min drömprins helt enkelt.. önskar bara att min ängel och drömprins kunde vara här nu och för alltid. Jag tror då att nån dag, på nått sätt kommer vi kunna kramas igen. Tror jag först inte kommer kunna gråta för att jag är så glad över att se och få krama honom men sen.. efter det.. när vi får lägga oss ner och han håller om mig... ojojoj va jag kommer gråta.. bara tanken av de får mig fan att gråta. Tårar är känslor som hjärtat och munnen inte klarar av att säga. Jag älskar verkligen pekka och kommer kämpa för honom tills våra hjärtan slutar slå. Ögon är gjorda för att se, öron är gjorda för att höra, munnen är gjord för att tala, hjärtat är gjord för att älska och jag var gjord för att älska honom. Finns INGEN i hela världen som kan ändra på det. jag ska ha min kille innan sommaren är slut. De eller så kommer dom knappt ha kvar en dotter efter dom har sagt nej då, menar inte att jag ska ta självmord! Nejdå bara att antingen så kommer dom önska att jag inte va deras dotter eller att dom aldrig ens har träffat mig. Arg är bara en liten sak om man ska gämföra vad jag kommer bli om jag inte får vara med honom.