Antar att för dom flesta så har sommarlovet varit skojj och man tycker de har gått så fort. För mig känns de bara långt och jobbigt. Jag vill inte heller börja 8an för jag vet att jag ligger efter ganska rejält i vissa ämnen... fast jag hade gärna gått skola över sommaren om jag bara hade fått tillbaka pekka. Känns som att jag inte tar mig nånstans. Känns som att.. mina föräldrar gör de här för att dryga ut på tiden.. jag menar asså visst jag kanske inte har varit ensam med mamma på ett tag å så men förut ville jag de inte heller, när jag har skaffat pekka är jag mycket snällare mot alla. Jag gav mamma en puss en gång och gången innan de var flera år sedan och hon bad inte ens om den. Asså på 19 dagar har jag inte gjort nå annat än att dra på ett fejk smile å kanske tycka det är roligt i nån sekund sen bara åter gått till att deppa. Jag saknar han så och längtar efter att få träffa honom.

Vafan äre jag drömmer egentligen.. det känns som jag lever i en riktigt dålig tonårsfilm och kan inte ta mig ur den. Eller när jag vaknar blir den just barntillåten... åååååh usch, Får rysningar. Det var ingen som hade rört mig men där jag var just då hade det nog varit bäst så, sen följde det tydligen med hem också.. kunde ju inte direkt fly. Om ändå drömmarna kunde sluta så jag kan få ro när jag sover.... aja får väll försöka bita ihop då också.

Att lova någon är en stor grej men svarar någon med ett enkelt "mm" så ska man aldrig förvänta sig något.

Mitt i allt så är jag inte arg längre. Haha, jag fick världens finaste medelanden ikväll. Precis vad jag behövde. Jag borde inte vara arg, jag är världens lyckligaste tjej och har den bästa killen i världen som aldrig skulle svika mig. Jag borde vara lycklig istället! Han älskar ju mig, jag älskar honom och ingen kan ändra på det:) plus så började en från mitt favorit band följa mig på instagram idag och ja.. ja jag blev glad! Jag längtar efter pekka och den dagen jag får träffa honom, ska försöka sluta vara arg och grinig för den dagen kommer att komma och då kommer allt bli som förut! Eller kanske inte allt men allt som jag bryr mig om iallafall, pekka med andra ord.

Allt händer väll för en anledning, jag antar att de är så här alla skulle få veta det. En vän till mig sa att i allt gott finns de något ont och tvärt om. Jag hatar bara att lida och men vem gör inte det, kan inte någon se till så att de tar slut? För de enda bra med de här att vi båda andas och älskar varandra. Varje stjärna behöver mörker för att lysa. Men den här stjärnan gillar inte att lysa, hon är hellre en i mängden. Jag önskar att jag kunde göra något.

Det får gå max fyra veckor. Sen ska jag ha honom. Då tänker jag kräva honom. Antingen lägger sos på ett kol och börjar ta oss seriöst när vi vill vara med varandra och pratar med mina föräldrar så dom fattar att han är okej att vara med. Då får dom ge mig tider att vara hemma, veta exakt med vilka jag är med och vars. Dom får komma förbi om dom så vill bara jag får vara med honom.

ELLER så får jag göra det bakom deras rygg. Deras val. Han är oskyldig och ska inte behöva gå igenom allt de här men nu gör han ju det och att ingen tar nån av oss seriöst när vi säger att han är oskyldig börjar jag tröttna på. Jag kan smita ut, hitta på lögner om jag så vill. Jag vill inte göra det men en månad har dom på sig. Sen vill jag ha ett resultat. Jag börjar få drömmar som man inte ska få. Sånna som man inte skriver ut här.

Jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka, så det är egentligen ett under att jag ens erbjuder en månad. Hade jag valt hade jag varit på väg till honom nu. Självklart. Men de är som att dom på sos tror vi har hela livet på oss och att de MÅSTE ta tre år, kan dom inte prata med honom och skicka han på prov. Sen kan vi ju vara med varandra igen.


Är så arg.. jag totalt brinner inom mig och det är inget jag vill vara. Hellre är jag glad.. gör något kul eller så men nej.. nu ska jag vara rasande och inte kunna göra något åt det. Den enda som kan lugna ner mig är pekka, den enda som kan få mig riktigt glad och inte bara i 10 sec sen är allt tillbaka igen.

Jag börjar få riktigt dåligt tålamod. Jag får inga svar på mina frågor. Ingen tar de seriöst. Jag vill ha min pekka tillbaka så snabbt som möjligt. Dom säger att dom inte vet vilka droger han har använt förut och att han inte har godkänt att min familj får veta allt som händer men de vet jag ju själv att dom vet. Han ringde ju till en av dom och sa att vi skulle få veta. Sen att han måste kunna erkänna det för sos lixom, dom vet redan om det! Varför skulle jag annars till pärlan och prata om just kannabis!? Annars hade vi ju lika gärna kunna sitta å prata om nå annat skit men dom vet ju vad han har gjort. Åååååå blir så arg.

Ikväll är jag deppig igen. Jag har hopp men asså jag vill gråta för de känns som att vad vi än gör så lyssnar ingen... vi berättar sanningen men ingen hjälper oss att få fram den.

Jag vill bara vara med honom.. helst innan nån av oss går sönder... ingen hjälper oss.. känns de då som. Kan dom sluta behandla oss som 5 åringar som inte får typ den nyaste leksaken? Det är ju på allvar. Vi vill vara med varandra.

Kan dom ens tänka sig att dom kanske har FEL och håller oss ifrån varandra helt i onödan. Det får mig att vilja gråta... och aldrig sluta. Han har gått på pissprov som visade negativt! Bara för att han gör det 1000000000 gånger till betyder det ju inte att han blir renare än vad han var från första gången!!! Jag blir så arg... och efter jag blir arg blir jag ledsen... förlåt om jag stavar fel någonstans men de är fan svårt att skriva när tårarna är ivägen!

Hade jag kunna bevisa hur allt hade gått till hade jag gjort det! Men de vi tror är helt enkelt långsökt och de är mindre trovärdigt än att han hade gjort de där men.. asså.. helt ärligt.. pekka hade aldrig gjort de hemma hos mig.. han hade aldrig visat mina föräldrar pipan och de som var i den när mina föräldrar frågade!! Hör ingen hur jävla patetiskt de låter!?

Kan ingen komma och säga att anklaga någon för det är olagligt... jag är helt maktlös och vill bort, bort till pekka och stanna där. När vi är med varandra igen ska jag städa hela lägenheten och sen ska jag fan flytta in. Tänker då iaf ta med mig hälften av alla grejer jag äger dit och... sen kommer jag inte lämna stället på ett braaaaa tag. Ska köpa dit mat så vi klarar oss. Sen behöver vi inte något mer. Bara jag och han. Ingen ska få komma in. Jag ska sova och inte behöva vakna upp mitt i natten och bli ledsen för att han inte är där och inse att jag fortfarande lever i en mardröm. När ska nån se att tårarna jag gråter är riktiga!? Jag gråter inte ofta i vanliga fall men nu.. nu går de max ett dygn sen gråter jag. Oavsett om de är på natten, när jag är ensam, går in på toan eller står i duschen så.. alla tårar räknas..

HATAR att visa mig svag, de är fan inte jag men hade jag varit tvungen att gråta framför 1000 pers så visst! Hade inte varit nå problem alls! Just nu skriker jag i min kudde och dränker den i tårar.. de är även allt jag kan göra...

Har faktiskt sovit riktigt gott inatt också... allt jag gör är att sakna och längta efter min kille ? det känns riktigt bra att få ha sovit ordentligt för en gångs skull men eftersom jag och wilma låg uppe halva natten så... kanske de inte blev så där jätte mycket att sova ändå. Hon är sjukt lik pekka med att väcka mig.. bara de att han typ lägger sig över mig och hon petar på mig-.- men haha hon verkar vilja stiga upp nu så kanske borde göra det^^ är ganska hungrig.