Mina knän svider, magen kurrar, skavsår och huvudet känns tungt, men ändå är jag tyst som en mus. Allt är ju bara ett tecken på att jag lever. Och om jag skulle säga att jag hade nå problem hade dom inte lyssnat bara tänkt att jag iaf mår bra nog att kunna säga de, men jag vet ju att de största problemet jag har får jag inte hjälp alls med så de är lika gärna att vara tyst.

Du kanske gömmer dig bakom ditt hår, en lögn eller en mask. Ändå så kommer det finnas någon som ser igenom allt. När vet du att du träffat den. Jo. Den personen behöver aldrig säga något. Ingenting som får dig att förstå om den är speciell. Den tittar dig bara i ögonen, ser inte ditt skal Har aldrig gjort det heller, den får dig att känna dig naken, blicken är så djup att du inte klarar av att titta längre. Du gillar inte tanken av att någon har börjat se ditt sanna jag. Och denna någon vägrar ge upp innan den vet hela sanningen. Den ser mer än bara du, känner mer än allt för dig och har nu på verkat dig så hårt. Att du inte skulle klara av att vara ensam i dina tankar igen. Du förstår äntligen. Vet vad du gjordes för. Och tanken av att dö är aldrig bra men att dö för någon du älskar är ändå nog de bästa. Jag tänker mycket.. kan säga att de där va en bit av min dagbok. Ska göra min blogg till min dagbok istället.Drömde att alla trodde på oss, att han gick in i mitt hus precis som förr.. att han la sig i soffan och jag la mig brevid.. han höll om mig och jag titta han i ögonen blundade.. öppnade ögonen igen och han var fortfarande kvar... vi log mot varandra och jag somnade i hans famn.. sen vaknade jag upp i min säng helt ensam och övergiven.. om jag ska försöka förklara hur jag känner mig så är de.. typ tom, men samtidigt fylld. Tom för jag kan inte göra något alls,är ensam i både mina tankar och ute i verkligheten, de är bara vänta och se hur allt går och hur de slutar.. men samtidigt fylld av tankar. Jag vet att alla människor tänker och att alla kan dagdrömma men när jag tänker tror jag nästan att de är lite annorlunda, jag hamnar i ett annat läge och känns som atg jag är i en annan galax. Ibland.. förut.. så brukade pekka titta mig i ögonen och fråga vad jag tänker på. Älskar att bara kunna drömma mig bort i mina tankar när jag är med honom för känner mig inte ens ensam i mina tankar då, men det finns aldrig ett svar på det, jag tänker så djupt och så långt bort från allt annat så även om jag skulle försöka förklara så skulle bara ett ord komma ut, och de är allt. De har också hänt att jag svarar att jag tänker på honom, men de är ju samma sak, han är ju mitt allt. Det kan vara skönt att få ordet ibland och uttrycka sig själv och försöka få ut en del av tankarna iallafall men ändå så tänker jag hellre för mig själv, och skriver sedan ner de. Det kanske är soligt ute men kan vara regnigt inne. Med de menar jag att jag kanske verkar glad och överlycklig utan på men i min skalle kanske allt bara håller på att rasa samman. Jag kommer aldrig vara riktigt 100% lycklig förrän den dagen då jag får träffa min ängel. Även om jag själv måste va en ängel den dagen jag också men kommer bara ha ett låtsas leende på läpparna tills dess. Kanske för att jag inte vill visa mig svag och inte vara jobbig med mina vänner och familj för de är aldrig roligt när nån är deppig, så de är lättare att bara få dom glada.. sen vänta tills jag själv kan va de.

Kan ni tänka er att, ni lever för en speciell person. Ni kanske hade levt utan den men livet hade inte varit lika värt att leva som med den här personen. Ni känner er trygg i dens närhet, ni får styrka och ork efter varje gång ni träffas. Ni vill hellre tillbringa livet ut med bara den personen i hela världen än med alla andra och den personen är borta. Tänk dig att ni får höra så mycket skit om en person av nån som står er ganska så nära men ändå så.. det behövs bara att titta in i ögonen så vet man att.. den här personen är inte farlig, den är bara vilsen. Den personen förändras inte ett endaste dugg sen första dagen ni träffades och varje dag känns som den dagen man först insåg att man var kär, riktigt kär. Man tar hand om varran och busar som första veckan men känner personen så väl så de känns som att man har känt varandra hela livet. Att de va meningen att ni skulle hitta varandra, lyfta upp varandra och inte bara älska hur jag själv är med den personen, nä för att man älskar den andra av hela sitt hjärta. Kan vänta i flera år om jag så måste... aldrig ska jag glömma, förtränga eller ljuga om de lyckliga vi har varit med om. Jag ÄLSKAR att få känna att vars jag än far i världen så har jag bara ett hem som känns rätt och det är nära den speciella personen. Vill lägga mig ner och känna hans armar runt mig och kunna blunda ett tag utan att vara rädd att när jag vaknar så är den andra borta. Vill lägga min hand på hans hals och bara stryka lite lätt över kinden. Anledningen till att jag kallar min speciella person för min ängel är för att när jag är med honom så tar han mig till himlen av bara en blick. Tänk er sedan att dom enda som kan bestämma över en får reda på den speciella personens förflutna.. tycker det är orättvist. För jag älskar honom och de kommer jag alltid göra!!!!!!!