Det känns så jävla mycket bättre nu. Pratat med mamma och åå va jag älskar henne, hade inte klarat mig utan henne just nu.

De enda jobbiga är att jag är i stugan... där jag och pekka annars spenderade mest tid. Vars jag än vänder mig så på minns jag om honom. Gräset, stranden, gungan, soffan, sängen och i stort sett hela Långsel. Saknar att sitta nere vid sjön och få kramas, han tyckte om det också de vet jag... kanske är de som gör att jag saknar det så mycket.

Om jag ska skriva om någonting annat här så kan jag ju säga att tydligen (enligt frida och cornelia) så har mitt hår växt jätte mycket. Kan faktiskt hålla med om det, sist jag klippte mig var i slutet av april tror jag och sen dess har det växt riktigt mycket. Jag har tänkt spara ut håret, få de ganska så långt. De enda är att jag gillar inte hårfärgen men vill samtidigt inte nöta på håret genom att färga det. Slinga det har jag gjort kanske 4-5 gånger men funderar på att sluta med det. Jag får ju ändå en massa utväxt på typ en vecka, det ser bara dumt ut. Men jag gör faktiskt inget speciellt med det, de är de konstiga:/ Har funderat på att börja göra något speciellt med kanske nå medel eller så men de har då aldrig blivit. Börjar få slut ström nu, behöver verkligen en ny telefon... batteriet är slut på en timme... sen så är skärmen helt sprucken och den laggar ibland. Behöver även en dator haha, det kan nog Simon hålla med om^^ den funkar fan inte och är helt cp. Aja bye kan bju på en gammal bild^^

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. allt känns hopplöst... som att jag är i fängelse. De ENDA jag vill göra får jag inte, vill inte göra något annat än att vara med pekka. Helt seriöst. Säger dom då att jag inte får de så ser jag inget framför mig. Jag orkar inte. Enda anledningen till att jag ens har STIGIT UPP dom senaste 20 dagarna är för att kämpa mig fram, längta och till sist få de jag vill ha. Tänker göra vad som helst för att få tillbaka honom. Vad som helst.

Ligger i sängen å undrar vars allt tog vägen. ALDRIG i livet att jag tänker släppa pekka. Nej jag vägrar. Dom kan inte tvinga mig. Han gör för fan vad som helst för att få tillbaka allt som de var. Jag älskar honom, ingen tvekan. Frågan är ju mer hur min kärlek till vissa i familjen är just nu. Är riktigt arg och dom ska veta att jag tycker en sak är jäääävligt lågt ä de är när en säger att jagkommer få träffa honom och lixom uppmuntarar mig och får mig glad medans den andra bara behöver öppna käften så vill man bara försvinna. Anledningen till att jag inte gör de är för pekka, för att de handlar om killen jag älskar. Jag kan inte försöka ha en vanlig konversation med en av dom utan att den andra ska blanda sig i och skrika på mig. Int fan vågar jag ställa nå frågor när jag vet att de är hopplöst och att dom ändå bara kommer skrika på mig. Vad jag än säger så är de hopplöst, fel, omöjligt, löjligt eller bara helt allmänt dumt. Sen ska dom komma å säga att de är bra om vi pratar om det och att jag ställer frågor men de är ju fan ingen idé alls. Det mesigaste av allt är att en av dom styr och ställer hur fan den vill, så som den säger vågar ingen säga emot. Förutom lilla jag men då blir alla ju bara så sura å förbannade. Man ser ju förfan att de är nå fel och jag blir ännu mer arg på dom som låter andra styra över dom.Jag klarar inte av att se sånna. visst i vissa lägen är de bra att ha nån som bestämmer men fan inte i en familj. Pratade med pappa å frågade om jag kunde få äta med frida som jag hade lovat henne att göra imorgon men då sa han nej vi ska till stugan, sen kom mamma in å jag frågade henne samma sak och hon sa jo men nog kan du det om du åker med brorsan din sen på kvällen men då kom pappa och sa nej jag har redan sagt nej. Det gick ju! Jag kunde ju ta mig dit bara nån timme efter dom och efter jag har gjort de jag lovade Frida att göra men nejdå, bara för att han sa de. Som en familj ska man jobba som ett lag och ha förståelse för varandra, vilket vi saknar helt i våran.