Allt är en lång historia. Faktiskt, men om jag ska göra den kort så är de väll så att jag är fast, ensam och tar mig ingen stans. Mina föräldrar bevakar mig konstant, seriöst. Jag hade en lektion ute idag och pappa for förbi minst 2 gånger för att se om jag var där. De va en timme vi skulle vara ute. Innan han for förbi hade jag pratat med honom i telefon redan och det var två gånger och sa vars jag var och vad jag gjorde.. fick knappt fara ut ikväll för de här och lixom.. jag vet inte vars jag ska fara. Är jag hemma så mår jag dåligt och vill ut, far jag någonstans så får jag ångest och vill bara längre bort. Det är inte min kille som behöver hjälp. Det är jag.. kanske inte på samma sätt men.. jag klarar mig inte utan honom. Visst asså hade han gjort slut och de va för att han inte kände nått längre kanske jag nån gång hade kunna komma över det.. men nu när det är mina föräldrar som har gjort slut. Jag saknar honom. Får inte träffa honom, inte se honom, inte prata med honom eller skriva. Jag vet att han saknar mig och att han inte heller mår bra. Vet att han gråter. Men alla skyller allt på honom, när han grät och hade röda ögon trodde hans lärare att han hade gjort något annat . Han mår dåligt, de gör jag med och jag har börjat ta all skit för det också. Jag känner mig inlåst och bevakad. Vad jag än gör. Känns som att jag behöver hjälp. När mina två föräldrar står och säger att dom litar på mig men att i nästa sekund så står dom bakom ens axel och stirrar så... jag vill bryta ihop.. och det är ett under att jag inte har gjort de än. Jag litar på honom så sjukt mycket. Mer än någon annan människa. Folk kallar mig dum för att jag gör det men fakta är fakta. Han har fått över 100000 chanser att säga sanningen och han säger fortfarande samma sak, han ljuger inte för mig helt enkelt. Han söker frivilligt hjälp och vafan. Inte hade han gjort de om han hellre ville ha de skit han har haft tidigare än att vara med mig. Nä jag tycker inte något stämmer. De polisen säger måste fan vara falskt, vill att dom ska kolla upp de igen. Han kan ha haft på sig en gammal tröja men jag blir sårad av vad dom säger till mig. Något är fel. Han får behandling och om han så nu ljuger för mig så kommer han ju sluta med det. Han säger till och med att han hade kunna åka fast och åka på behandlingshem om de så skulle hjälpa oss att få vara med varandra igen. Ja jag vet att jag skrev en liten historia kort men den här är kort om man ska jämföra! Han har gått på prov, allt va negativt och när en tonårstjej inte vill ha sommarlov så är de ju nått fel, jag har hellre skola nu för då får jag vara med mina kompisar som kan trösta mig, visst får ju sms av mamma och pappa typ hela tiden men då stirrar dom då inte ut mig iaf. Allt va så PERFEKT innan dom skulle säga att dom hade hittat nå i våran stuga. Han håller inte på med den sorten, aldrig gjort heller. Är sä trött men vill ändå inte sova. Allt är så jobbigt när mina föräldrar och alla vuxna tror att min pojkvän är knarkare men när han har slutat för länge sedan. Ja det är de jag har snackat om hela tiden. Knark. Jag tål de fan inte. Orkar inte de. Vill inte ha de i mina tankar men dom tvingar mig ju. Dom säger att dom ska få mig att glömma allt men de enda DOM gör är att på minna mig, de är bara dom. När jag är 18 så gör jag vafan jag vill och han har lovat att stanna och vänta på mig. Kommer aldrig se på en annan kille på samma sätt. Älskar honom. Men hejdå ska äta nå.

De känns så jobbigt och som att alla i hela världen är emot mig, förutom dom som jag inte får umgås med.... hatar de här...