Mitt i allt så börjar mitt huvud snurra igen. Jag kan inte få den att sluta vars jag än reser, hur än mycket lyx jag får, kommer ändå alltid känna smärtan inuti. Saknar honom så mycket. Snart gråter jag. Vill må bra och kunna njuta av livet under tiden vi är ifrån varandra och jag försöker faktiskt men det går inte. Jag försöker om och om igen men varje gång de roliga slutar så vill jag gråta floder. Kommer klara det men frågan är bara när jag får tillbaka honom och hur dåligt jag måste må tills dess. Kan lugnt säga att får jag inte tillbaka honom innan skolans början så kommer jag ge mamma och pappa ett val. Antingen så godkänner dom att jag får vara med honom och dom kan ringa och fråga vars vi är och vad vi gör när som helst ELLER så får jag väll smita iväg till honom för nog fan kan jag göra det, han är ju killen jag älskar och skulle göra vad som helst för att få tillbaka honom. Säger dom då att vi inte har nog med bevis att han är drogfri så är det ju inte vårat fel. Då är det ju sos som inte tar tag i problemet och gör nog mycket för oss. Dom sa att dom skulle ringa iveckan och att dom skulle få komma å prata mm men nej inte fan har dom gjort det. Blir så jävla arg. Fattar dom inte hur jävla allvarligt det är för oss!? Varför kan han inte bara få fara dit och prata och ta tester? Måste det ta 4 veckor!? Är så less på dom som ska tydligen hjälpa en men istället gör så att man mår sämre. Det har hänt tidigare och det kommer inte direkt som en chock att ingen försöker få allt gjort så snabbt som möjligt. Men snälla nån!? Bara för hans skull eller min skull eller nån av våra familjer.. snälla.