Vilken vanlig 14 åring hade hellre stannat hemma än att fara ut med sina vänner, se sitt favorit band uppträda och haft kul? Inte ens jag hade valt att stanna hemma! Men eftersom jag inte har något val så är det de jag var tvungen att göra. Jag orkade inte ens ta diskussionen. Kanske kämpade lite för det men.. har märkt en sak och de är att varje sak som jag säger, varje gång jag har en riktig åsikt så spelar det ingen roll. Kanske efter ett tag dom säger nämen nog lyssnade vi! Men varför reagerade ingen positivt på något av de jag sa? De är bara negativt. Och visst nog kan jag bli en tråkig konstlärare som går runt i samma hus och ställe hela sitt liv som mina föräldrar verkar vilja att jag ska bli. Men helt ärligt så.. de jag målar.. beröm kanske är en sak men när någon till och med väljer att dö med ens målning, det är nånting jag skulle kunna göra. Och med det så menar jag tatuerare alltså. Men skulle dock bara vilja vara det på halvtid. Mamma pratade om att jag skulle bli kurator eller något sånt. Kan säga att det låter lockande men frågan är bara om det vore nyttigt för mig. Har helt ärligt ganska mycket tankar och funderingar på vad jag ska göra av mitt liv. Vill inte vara vara hemma och göra något enkelt. Jag vill älska mitt jobb. Jag vill kunna göra något som jag brinner för. Jag vet att de är svårt att hitta dröm yrket men.. alla vet vilken linje dom ska gå, vad dom ska göra och hur, när och vart. Jag hade gärna gjort något inom musiken, det är verkligen något jag brinner för och umgås man med mig bara en dag så är det ett under om jag aldrig sjunger! För nån dag sen lyckades jag hålla mig i 4a timmar utan att sjunga! (Jag sovde men ändå) haha kanske låter dumt men att jag inte sjöng i sömnen var ett mirakel det också. Jag kanske inte är så jätte bra på att sjunga men det är något jag har gjort sen jag var riktigt liten och nånting som alltid har varit min dröm.. bara det att en på miljonen lyckas.. jag är bara 14 och går runt å tänker på de här. Det är den här perioden jag borde va som löjligast med mina kompisar och smyga ut och ha kul hela natten lång. Men sån är inte jag, visst de vore ju kul! Men helt ärligt så de enda jag vill är att gå och lägga mig och vakna med min kille bredvid mig. Behöver inte göra alla dom där sakerna som dom flesta tonåringar är så jäkla nyfikna på. Jag är 14 år. Helt vanlig tjej. Förutom en sak! Att jag inte är vanlig alls. Jag hade kunna varit ute precis nu och raggat runt men jag ligger i min säng, skriver på min blogg som är mer som en dagbok och försöker förklara en sak. Jag är 14 år. Jag är förälskad. Jag älskar att sjunga och måla. Jag vill att alla ska må bra oavsett om jag måste lida för det. Jag gör saker som folk oftast inser ett tag efter att de var helt rätt, tex de med att jag ligger hemma just nu. Det är inte bara för att jag är trött. Det är för att jag aldrig kan släppa tankarna av killen jag älskar och för att jag vet att sköter jag mig så borde jag få träffa honom tidigare. Det betyder inte att jag håller tillbaks min åsikt när det gäller något. Men jag lyder vid order kan jag säga. Även om jag måste lida i tystnad. Brukar tänka ibland varför älskar jag egentligen pekka? Varför gör jag allt detta? Och det kanske låter negativt när jag skriver det men jag skiner alltid upp när jag tänker på det. Det finns inte ord som kan beskriva hur glad jag blir varenda gång jag ser honom le. Jag menar jag måste ha minst 100 bilder på den här killen när han ler, både för att han är det finaste som finns och för att han får mig så glad och varm när han ler. Varje kväll då jag inte kan somna tittar jag igenom mitt album och alltid efter jag har kollat på några videor så sitter jag och flinar som en riktigt tönt för mig själv. Men jag skäms inte över det, oavsett hur fult de måste se ut! Jag blir glad och mår bättre av det. Det är det som är grejen. Jag bryr mig inte om andra tycker jag är töntig eller så. Han får mig att känna mig så speciell och så underbar att jag bryr mig inte längre. Ända sen han kom in till mitt liv har jag vågat vara mig själv. Ha en åsikt och verkligen kämpa för den. Han är min ängel. Jag brukar alltid vara andras kurator och så men för mig så är han min terapi. Han behöver inte göra något speciellt faktiskt. Bara vara där. Får mig avslappnad och helt lugn. Han behandlar mig precis som jag vill bli behandlad. Han tar mig upp till himmelen och tillbaka. Därför är han min ängel. Den jag litar på mest i världen och den jag verkligen, verkligen VERKLIGEN inte klarar mig utan. Han är min nyckel till glädje och lycka. Allt jag vill är att få tillbaka honom. ALLT. Det hade gjort mig till världens lyckligaste tjej. Som 14 åring upplever man riktig kärlek för första gången (oftast antar jag) men jag har redan haft mim första. Och jag och pekkas förhållande får mig att förstå varför det aldrig funkade med någon annan. Meningen med de här är att jag vill få fram att jag kanske är 14 och beter mig inte som alla andra i min ålder och det är för att jag inte vill det, för att de enda jag vill är att vara lycklig. Inte bara testa nya fjortis saker och ha kul å vara bad asses. Jag sitter hellre ensam och målar på julafton än att umgås med släkten. Jag ligger på morgonen och fantiserar hur det kommer gå till när jag får veta att jag får vara med pekka igen. Men hade kunna skriva hela natten om hur underbar pekka är men börjar bli trött och har ont i huvudet så.


åsså bara en sak till som jag verkligen, verkligen uppskattar! En tjej på mim skola hade läst mim blogg och skrev till mig. Det betyder så jävla mycket när någon bara visar att den bryr sig. Tusen tack?

Kan man må sämre än vad jag gör nu? Nu hatar jag inte bara de som håller jag och pekka isär.. nu är även jag ett problem..

Om du vore min bästa vän, hur skulle du då vara och hur skulle du behandla mig. Jag mår dåligt och vill ha en vän som faktiskt finns där för mig, som inte bara tänker på att den kan ha kul istället och utan mig. En som försöker muntra upp en när man är jävligt ledsen. En som inte drar mitt i allt. Jag finns alltid där för alla som vill ha min hjälp. Men vars finns min hjälp när jag behöver den? Den enda som förstår mig nu för tiden är pekka. Men han är så långt bort. Han kan inte trösta mig och om han vore här skulle han inte ha något att trösta mig för, eller jo kanske lite. Han hade fått allt att försvinna bara genom att krama mig. Hade gjort allt för att han ska vara här nu. Jag saknar honom, jag behöver honom och jag tänker kräva att få vara med honom. Vem ska annars torka bort tårarna från min kind? Om jag hade gjort det på dig en miljon gånger, hade inte du kunna göra det en endaste gång? När jag verkligen behöver dig? Hade du gått iväg, kanske till någon annan istället? Eller hade du gjort som jag att bara krama dig när du gråter, torka bort dina tårar sen när du är redo för att prata hade du fått prata ut helt, kanske gråtit lite mer och sen hade jag börjat prata och försöka trösta dig. Jag hade gjort allt för att få dig le, få dig glad ända tills du inte känner sorg längre. Jag vet att de är lätt att säga men jag gör det faktiskt. Jag tröstar olika vänner hela tiden. Därför är det jobbigt när ingen bryr sig om mig när jag väl mår dåligt.. även dom som står en närmast, gammla som nya vänner försvinner bara helt plötsligt.

Började med balsammetoden idag. Åsså var jag på dragracing. Dock så gör inget av de mig de minsta lilla glad. Vill bara ha pekka nu och vill slå nån i ansiktet för att jag orkar smart imte att vänta. Jag har väntat nog nu. I 36 dagar har jag gråtit och varit olycklig. Sen 37 dagar tillbaka har jag varit utan honom. Alla sviker mig helt plötsligt. INGEN fattar att jag faktiskt mår JÄVLIGT dåligt. Kanske ler och skrattar men det betyder inte att jag är lycklig inombords. Han har tagit två prover och allt har varit negativt, vi kan inte göra något mer nu!? Snälla... snälla... snälla, snälla, snälla, snälla, snälla, snälla, snälla, snälla låt mig få vara med honom igen. Eller måste min sorg börja synas utanpå? Vi kan inte göra mer än så hära. Dom kommer fortsätta att ta prover så om han skulle hitta på att börja om med något sånt så skulle det synas och vi skulle få reda på det direkt. Så lixom.. vad är problemet? Ska vi plågas i onödan ett tag till? Är det roligt eller nått? Är det vad som är bäst för oss eller för någon helt annan egentligen? Vill ha svar.

Nu är man väll "hemma" igen.

Jag vill ha pekka.. och när jag kommer hem.. då jävlar tänker jag kräva att jag ska få vara med honom.. börjar tycka det här är barnsligt.. drömmde förra natten att pappa sa att jag aldrig skulle få träffa honom igen, då skrek jag och kastade saker runt mig (vilket jag skulle ha gjort om han hade sagt de) men sen dagen efter hade han farit och hämtat pekka åt mig.. då sovde han över och vi låg i mörkret och höll om varandra tills vi somnade. Sen vaknade jag och då visste jag inte vars jag var, då såg jag fönstret och några tårar rann ner. Jag förstod att allt var en dröm men.. vad kunde jag göra? Jo jag kunde försöka blunda och somna om in till min dröm, in till pekkas armar igen. Får tårar i ögonen bara av att skriva de här. Kan inte beskriva besvikelsen när jag upptäckte att allt var en dröm.. min största dröm.. som jag helt plötsligt bara vaknade ur. Det var som att nån slog mig i ansiktet eller haha nä inte ens det, har redan blivit det och hellre hade jag blivit slagen i ansiktet varje dag för resten av mitt liv än att de här ska hända. Jag somnade faktiskt om, fast jag drömde aldrig något efter det. Ska jag vara helt 100% ärlig varför jag ligger kvar i sängen nu för tiden? Jo för att oftast har jag dom här drömmarna, där allt är helt underbart, rent ut perfekt men sen vaknar jag upp och vet att allt bara var en dröm så jag gör allt jag kan för att somna om igen och kunna få vara med honom, oavsett om det bara är i mitt huvud. Trodde ändå att tiden skulle gå snabbt med tanke på att det är sommar och har mycket planerat men ändå så varje gång nånting händer vill jag hellre dra mig undan, försvinna till min egen värld och försöka stå ut. När jag ska gå ut och äta eller bara ut på stan/samhället så vill jag hellre gå några meter bakom, alla är så uppspelta och positiva. Visst det är ju inget fel med de alls men de är bara det att antingen så försöker dom muntra upp mig men de är ju bara jobbigt för dom för de går ju inte, eller så måste jag fejk le och låtsas tycka allt är jätte roligt för deras skull.. och tro mig.. jag är bra på de. När han börjar ta prover tycker jag att vi ska på börja vara med varandra igen, om det visar negativt på allt vill säga för att om han helt plötsligt skulle få för sig att han ska börja om med det så skulle det ju synas på nästa prov och då hade det varit slut mellan oss. Det vet han, den diskussionen har vi haft fleeeeeeera gånger och jag har/är tydlig om det också. Han kunde välja mellan ALLA droger i heeela vida världen, och han valde mig. Jag är hans drog. Hans enda drog hon han verkligen behöver. Jag gillar inte att säga att jag är en drog.. de känns jätte fel men de är ju ungefär så. Jag behöver även honom.. utan honom hade jag ALDIG.. A L D R I G haft de självförtroende jag har idag. Hade aldrig kunna se mig själv i spegeln och tänka att jag ser ganska bra ut utan smink faktiskt, för att förut tittade jag mig inte ens i spegeln om jag var osminkad. Jag gömde mig hellre i sminket. Vilket var ett stort misstag. Men som jag kom över när jag träffade honom. Skrev en gång till honom och frågade hur han kunde få mig att få sånt självförtroende, han svarade att han sa till mig att jag var den underbaraste, vackraste och den finaste personen han nånsin mött och att jag betyder allt för honom och att han menar allt det och även när han säger att han blev den lyckligaste killen av alla på jorden när vi blev tillsammans. Jag litar på varenda ord han säger för att jag jag en anledning till de, han sa faktiskt allt de där och de va faktiskt på grund av det som jag kände att jag blir älskad oavsett med eller utan smink eller liknande. Visst att ens mamma säger att man är fin osv och hon menar det de kan ju också betyda mycket, för vissa men för mig är det lixom något jag alltid har fått höra och det är bara att jag är söt eller gullig osv inte att jag är vacker och underbar eller så. Jag vill inte att folk ska se mig som en liten flicka. HATAR det faktiskt. Det finns massor som säger att flickor är bara söta inte snygga, dom kan inte springa eller göra något sportigt, inte gilla bilar bara små kattungar. Visst kattungar är ju söta men hade jag fått välja mellan en kattunge eller en tex Cadillac så hade bilen redan stått på min bakgård. Jag är en person. Vill inte att folk ska se mig som liten, söt, tjej, blond, kort, blåögd eller något annat än vad jag har inuti mig. Jag är en så mycket större person inombords än på utsidan. Jag vill att folk ska berömma vad jag tycker och tänker, inte hur söt jag är med uppsatt hår. Skulle man se mig på bild tänker man nog på en vanlig 14 åring som inte har ens varit med om hälfter av alla saker i sitt liv osv men betyder det att jag måste vara drög att fatta vissa riktigt stora och viktiga saker? Sitt ner med mig, lär känna mig, nämn något stort ämne typ.. rasism, fattigdom, krig eller kärlek eller i stort sett vad som helst. Slår vad om att du blir lite chockad efter ett tag, om jag vågar säga vad jag tycker och känner till just DIG eller om jag tycker du verkar som en dålig människa så backar jag hellre och är tyst. Så brukar det vara. Jag vet då att det inte är någon idé att ens säga vad jag tycker för att personens ego och attityd dränker bara mina ord. Då sätter jag mig hellre ner, ensam med kanske mobilen, pennan eller ingenting alls. Jag har aldrig varit på en riktigt stor fest, aldrig supit eller ens rökt och jag vet att jag kommer nån gång prova nå av det och kommer göra så stora fel men jag är även medveten om att det är mänskligt. Att det är mer av mig än bara mina misstag. Och det är jag helt säker på, lika säker som att jag älskar pekka, att han älskar mig och att vi VERKLIGEN behöver varandra. Ikväll vid middagen så pratade vi om vad som är rasistiskt eller inte och vars gränsen går. Då sa jag att jag har blivit ner kastad på marken och slagen av en mörkhyad, jag hade ont och var rädd men bara för det så betyder det inte att alla som kommer från hennes land eller som har samma hudfärg som dom är dumma i huvudet eller är störda. Jag har vänner som är i andra hudfärger och en av dom är turk, han vet vem de va som slog mig men han är inte så själv, han är helt annorlunda och bland den snällaste personen jag NÅNSIN träffat. Jag vet att den som slog mig har det riktigt, riktigt jobbigt själv och har haft det ett bra tag och att går den ut på samhället känner den hot av flera, flera människor. Jag förstår, jag känner medlidande för det, jag önskar det vore på ett annat sätt och jag gör mitt bästa för att låtsas som att de där aldrig hände, för bådas bästa. Det är ingen ursäkt till att slå mig men jag behöver inte nå skadestånd eller så, jag vet att hon känner mer smärta hela tiden än vad jag nånsin gjorde under den stunden hon slog mig. Kommer aldrig förlåta förrän jag har fått en ursäkt men kan iallafall försöka glömma det. Jag vet att alla människor är olika och jag förstår om vissa blir rädda för dom som går med huva och kanske har bara mörka kläder på sig för det är ju ett sätt att uttrycka sig och visa ens personlighet på utsidan men man ska kunna skillnaden mellan en rånarluva och ett barns huva. Med det så menar jag att man ska inte blanda ihop hudfärg med klädstil och på sätt folk vill uttrycka sig själva. Det finns folk som gillar att gå i mörka och lite mera "coola" kläder men dom kan ändå vara snälla för det. Tillexempel allt med tatueringar och piercings, det är inget fel med att ha det och man blir inte en sämre person för det. Vissa kan göra det för att se grym ut och för att skrämma iväg folk men betyder det att alla vill det? Andra kanske bara vill ha det, precis som du vill äta korv och makaroner till middag. Jag har mycket kvar att lära och se men det betyder inte att jag måste vara helt tom i huvudet just nu bara för det. Jag är nyfiken och lär mig varje dag och de gör även dom som är 70 år. Dom vet inte allt. Men dom vet mer än en 7 åring, ja. Hatar bara känslan av att måsta stå ensam och bli behandlad som att jag inte kan ta hand om något. Sen jag var väldigt ung har jag fått ta hand om mig själv innuti och då kan jag med säkerhet göra deti vverkligheten också för det jag har i min skalle är 1000000 gånger så jobbigare att ta hand om än någonting annat. Jag vill ta ansvar och vara med pekka, jag vill att pekka ska visa ansvar och lämna prover och visa att han är ren, jag vill att min mamma ska ta ansvar över att få min pappa att lugna ner sig och förstå att jag inte är hans lilla flicka längre och jag vill att pappa ska ta ansvar över att låta mig ta ett steg ut i världen, ut i friheten och i mina drömmar. Alla måste ta ansvar och försöka förstå varandra i alla situationer för att de ska sluta bra. Jag gör mitt bästa för att se allt från mina föräldrars perspektiv men helt ärligt så finns det inget mer som jag och pekka kan göra för att bevisa att han är fri från det och jag bet inte om dom väntar på att gud ska komma mer från himmeln och säga att han är ren för det kommer aldrig hända, de enda dom kan göra är att lita på pappret, sos, mig, pekka och ju tidigare dom inser det.. ja.. desto bättre mår jag och om inte det räcker så även pekka, pekkas mamma, pappa och hela hans familj, alla hans riktiga vänner som lider med honom och mina vänner, även min familj. Jag vill att vi ska må bra allihopa men vi kan inte göra det om vi inte litar på varandra. Och jag vill bara att vi alla ska bli en stor familj igen.. för som jag ser det nu så tillhör jag min egen familj. Och dem har bara en medlem i sig.

Ååååh.. har så jävka ont i huvudet... tror de kommer explodera!! Och i benen och nacken. Vill typ gråta.. har knappt sovit något inatt. Hur fan kan jag ha så ont i huvudet!? I vanliga fall så har jag aldrig de och igår drack jag en liter när vi var på stranden, sen drack jag ju innan till frukosten och efter det drack jag en massa cola och 7-up så vätskebrist kan de ju inte vara. Kudden jag har är hemsk men tror inte den ger mig huvudverk. Kanske så spänner nackmusklerna sig så mycket så jag får ont i huvudet, de vet jag att det kan hända men jag har försökt masera men det blir ingen skillnad. Börjar få slut på värktabletter också... hittade några jag hade missat för några minuter sedan men mår inte precis nå bättre..

Pekka ska snart på prov och de kommer ju visa att han är helt ren. Men frågan är om mamma och pappa litar på oss nog för att låta oss vara med varandra, hade blivit så jävla glad om jag fick vara med honom. Hade sprungit till Arjeplog!!! Och han hade nog med glädje mött mig halv vägs. Seriöst hade gråtit av glädje, kanske inte just då men när jag får träffa honom. Hade gjort allt för att få träffa honom, hade lätt kunna byta ut honom mot vad som helst av de jag äger. Jag är en 14 årig tjej som i vanliga fall hade typ njutit av singellivet och även honom men nej, vi vill vara med varandra mer än något annat. Vi kommer få bevis på att han är drogfri på torsdag (kanske fredag) och mer än så kan vi ju inte göra, det kommer stå svart på vitt att han är fri från det och egentligen tycker jag att det borde räcka för att jag ska få vara med killen jag älskar.