Jag vill ha pekka.. och när jag kommer hem.. då jävlar tänker jag kräva att jag ska få vara med honom.. börjar tycka det här är barnsligt.. drömmde förra natten att pappa sa att jag aldrig skulle få träffa honom igen, då skrek jag och kastade saker runt mig (vilket jag skulle ha gjort om han hade sagt de) men sen dagen efter hade han farit och hämtat pekka åt mig.. då sovde han över och vi låg i mörkret och höll om varandra tills vi somnade. Sen vaknade jag och då visste jag inte vars jag var, då såg jag fönstret och några tårar rann ner. Jag förstod att allt var en dröm men.. vad kunde jag göra? Jo jag kunde försöka blunda och somna om in till min dröm, in till pekkas armar igen. Får tårar i ögonen bara av att skriva de här. Kan inte beskriva besvikelsen när jag upptäckte att allt var en dröm.. min största dröm.. som jag helt plötsligt bara vaknade ur. Det var som att nån slog mig i ansiktet eller haha nä inte ens det, har redan blivit det och hellre hade jag blivit slagen i ansiktet varje dag för resten av mitt liv än att de här ska hända. Jag somnade faktiskt om, fast jag drömde aldrig något efter det. Ska jag vara helt 100% ärlig varför jag ligger kvar i sängen nu för tiden? Jo för att oftast har jag dom här drömmarna, där allt är helt underbart, rent ut perfekt men sen vaknar jag upp och vet att allt bara var en dröm så jag gör allt jag kan för att somna om igen och kunna få vara med honom, oavsett om det bara är i mitt huvud. Trodde ändå att tiden skulle gå snabbt med tanke på att det är sommar och har mycket planerat men ändå så varje gång nånting händer vill jag hellre dra mig undan, försvinna till min egen värld och försöka stå ut. När jag ska gå ut och äta eller bara ut på stan/samhället så vill jag hellre gå några meter bakom, alla är så uppspelta och positiva. Visst det är ju inget fel med de alls men de är bara det att antingen så försöker dom muntra upp mig men de är ju bara jobbigt för dom för de går ju inte, eller så måste jag fejk le och låtsas tycka allt är jätte roligt för deras skull.. och tro mig.. jag är bra på de. När han börjar ta prover tycker jag att vi ska på börja vara med varandra igen, om det visar negativt på allt vill säga för att om han helt plötsligt skulle få för sig att han ska börja om med det så skulle det ju synas på nästa prov och då hade det varit slut mellan oss. Det vet han, den diskussionen har vi haft fleeeeeeera gånger och jag har/är tydlig om det också. Han kunde välja mellan ALLA droger i heeela vida världen, och han valde mig. Jag är hans drog. Hans enda drog hon han verkligen behöver. Jag gillar inte att säga att jag är en drog.. de känns jätte fel men de är ju ungefär så. Jag behöver även honom.. utan honom hade jag ALDIG.. A L D R I G haft de självförtroende jag har idag. Hade aldrig kunna se mig själv i spegeln och tänka att jag ser ganska bra ut utan smink faktiskt, för att förut tittade jag mig inte ens i spegeln om jag var osminkad. Jag gömde mig hellre i sminket. Vilket var ett stort misstag. Men som jag kom över när jag träffade honom. Skrev en gång till honom och frågade hur han kunde få mig att få sånt självförtroende, han svarade att han sa till mig att jag var den underbaraste, vackraste och den finaste personen han nånsin mött och att jag betyder allt för honom och att han menar allt det och även när han säger att han blev den lyckligaste killen av alla på jorden när vi blev tillsammans. Jag litar på varenda ord han säger för att jag jag en anledning till de, han sa faktiskt allt de där och de va faktiskt på grund av det som jag kände att jag blir älskad oavsett med eller utan smink eller liknande. Visst att ens mamma säger att man är fin osv och hon menar det de kan ju också betyda mycket, för vissa men för mig är det lixom något jag alltid har fått höra och det är bara att jag är söt eller gullig osv inte att jag är vacker och underbar eller så. Jag vill inte att folk ska se mig som en liten flicka. HATAR det faktiskt. Det finns massor som säger att flickor är bara söta inte snygga, dom kan inte springa eller göra något sportigt, inte gilla bilar bara små kattungar. Visst kattungar är ju söta men hade jag fått välja mellan en kattunge eller en tex Cadillac så hade bilen redan stått på min bakgård. Jag är en person. Vill inte att folk ska se mig som liten, söt, tjej, blond, kort, blåögd eller något annat än vad jag har inuti mig. Jag är en så mycket större person inombords än på utsidan. Jag vill att folk ska berömma vad jag tycker och tänker, inte hur söt jag är med uppsatt hår. Skulle man se mig på bild tänker man nog på en vanlig 14 åring som inte har ens varit med om hälfter av alla saker i sitt liv osv men betyder det att jag måste vara drög att fatta vissa riktigt stora och viktiga saker? Sitt ner med mig, lär känna mig, nämn något stort ämne typ.. rasism, fattigdom, krig eller kärlek eller i stort sett vad som helst. Slår vad om att du blir lite chockad efter ett tag, om jag vågar säga vad jag tycker och känner till just DIG eller om jag tycker du verkar som en dålig människa så backar jag hellre och är tyst. Så brukar det vara. Jag vet då att det inte är någon idé att ens säga vad jag tycker för att personens ego och attityd dränker bara mina ord. Då sätter jag mig hellre ner, ensam med kanske mobilen, pennan eller ingenting alls. Jag har aldrig varit på en riktigt stor fest, aldrig supit eller ens rökt och jag vet att jag kommer nån gång prova nå av det och kommer göra så stora fel men jag är även medveten om att det är mänskligt. Att det är mer av mig än bara mina misstag. Och det är jag helt säker på, lika säker som att jag älskar pekka, att han älskar mig och att vi VERKLIGEN behöver varandra. Ikväll vid middagen så pratade vi om vad som är rasistiskt eller inte och vars gränsen går. Då sa jag att jag har blivit ner kastad på marken och slagen av en mörkhyad, jag hade ont och var rädd men bara för det så betyder det inte att alla som kommer från hennes land eller som har samma hudfärg som dom är dumma i huvudet eller är störda. Jag har vänner som är i andra hudfärger och en av dom är turk, han vet vem de va som slog mig men han är inte så själv, han är helt annorlunda och bland den snällaste personen jag NÅNSIN träffat. Jag vet att den som slog mig har det riktigt, riktigt jobbigt själv och har haft det ett bra tag och att går den ut på samhället känner den hot av flera, flera människor. Jag förstår, jag känner medlidande för det, jag önskar det vore på ett annat sätt och jag gör mitt bästa för att låtsas som att de där aldrig hände, för bådas bästa. Det är ingen ursäkt till att slå mig men jag behöver inte nå skadestånd eller så, jag vet att hon känner mer smärta hela tiden än vad jag nånsin gjorde under den stunden hon slog mig. Kommer aldrig förlåta förrän jag har fått en ursäkt men kan iallafall försöka glömma det. Jag vet att alla människor är olika och jag förstår om vissa blir rädda för dom som går med huva och kanske har bara mörka kläder på sig för det är ju ett sätt att uttrycka sig och visa ens personlighet på utsidan men man ska kunna skillnaden mellan en rånarluva och ett barns huva. Med det så menar jag att man ska inte blanda ihop hudfärg med klädstil och på sätt folk vill uttrycka sig själva. Det finns folk som gillar att gå i mörka och lite mera "coola" kläder men dom kan ändå vara snälla för det. Tillexempel allt med tatueringar och piercings, det är inget fel med att ha det och man blir inte en sämre person för det. Vissa kan göra det för att se grym ut och för att skrämma iväg folk men betyder det att alla vill det? Andra kanske bara vill ha det, precis som du vill äta korv och makaroner till middag. Jag har mycket kvar att lära och se men det betyder inte att jag måste vara helt tom i huvudet just nu bara för det. Jag är nyfiken och lär mig varje dag och de gör även dom som är 70 år. Dom vet inte allt. Men dom vet mer än en 7 åring, ja. Hatar bara känslan av att måsta stå ensam och bli behandlad som att jag inte kan ta hand om något. Sen jag var väldigt ung har jag fått ta hand om mig själv innuti och då kan jag med säkerhet göra deti vverkligheten också för det jag har i min skalle är 1000000 gånger så jobbigare att ta hand om än någonting annat. Jag vill ta ansvar och vara med pekka, jag vill att pekka ska visa ansvar och lämna prover och visa att han är ren, jag vill att min mamma ska ta ansvar över att få min pappa att lugna ner sig och förstå att jag inte är hans lilla flicka längre och jag vill att pappa ska ta ansvar över att låta mig ta ett steg ut i världen, ut i friheten och i mina drömmar. Alla måste ta ansvar och försöka förstå varandra i alla situationer för att de ska sluta bra. Jag gör mitt bästa för att se allt från mina föräldrars perspektiv men helt ärligt så finns det inget mer som jag och pekka kan göra för att bevisa att han är fri från det och jag bet inte om dom väntar på att gud ska komma mer från himmeln och säga att han är ren för det kommer aldrig hända, de enda dom kan göra är att lita på pappret, sos, mig, pekka och ju tidigare dom inser det.. ja.. desto bättre mår jag och om inte det räcker så även pekka, pekkas mamma, pappa och hela hans familj, alla hans riktiga vänner som lider med honom och mina vänner, även min familj. Jag vill att vi ska må bra allihopa men vi kan inte göra det om vi inte litar på varandra. Och jag vill bara att vi alla ska bli en stor familj igen.. för som jag ser det nu så tillhör jag min egen familj. Och dem har bara en medlem i sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja.. Det var länge sen jag skrev något.. Vet inte vars jag ska börja ens. Redan skrivit att Joakim gjorde slut men det är glömt nu. Jag har ett nytt nyårslöfte och det är att våga mera. Tex så har jag skaffat vine bara för att lägga ut videos då jag ...

Idag har jag bara sovit hela dagen. Ska snart ut å vara med frans och sen frida lite senare vara med frida. Jag kan inte säga att jag hatar joakim. Jag älskar honom fortfarande och det som smärtar mest är att jag vet att han älskar mig med. Det var b...

Ja, japp å yes. Ni ser vad som står där. Nu kanske ni tänker att jag var så dum att jag föll för honom och allt jag gjorde för honom men jag kan bara säga att jag gjorde det för att jag var kär. Jag var kär som fan. Jag ville ha honom sååååå sjukt my...

Jag ligger som vanligt i sängen och skriver. Är arg och har jätte ont i huvudet. I helgen fick vi aldrig fara till Lycksele. Det var felbokat och nu måste vi vänta 2 veckor innan vi kan fara dit.. jag som längtade så... men då har jag ju mer att läng...

Sista månaden de här året. Kommer inte ihåg mitt nyårslöfte men är nästan helt säker på att jag inte höll de eller lyckades alls. Längtar otroligt mycket tills på lördag. Kan knappt vänta ju. Få bada, basta och äta gott:P sen så kanske det händer att...