Just nu är absolut det enda jag har är hopp och längtan. Jag kan inte göra mer just nu och inte pekka heller. Han har nu gjort allt han kan och de enda han måste göra är att sköta sig men de verkar han ju klara av fint! Jag försöker även att sköta mig men händer det inget när skolan har börjat så kommer jag inte kunna uppföra mig längre, tyvärr. Jag har gjort allt jag kan göra och även pekka så nu ligger det inte i våra händer längre. ALLT vi vill är bara att få lägga oss ner, hålla om varandra och må bra. Är det så mycket att begära? Lixom vi kommer spendera den mesta tiden tillsammans hos hans mamma och det finns ju inget hemskt som kan hända när vi är där hemma hos honom. Vi förstår oron mina föräldrar måste ha haft men samtidigt så måste man tänka om ibland. Vad som faktiskt är sanningen och inte bara de man tror. Inse att ens strösta rädsla kanske inte är så farlig som man tror. Allt händer för en anledning och jag tror verkligen att de här kommer sluta som en bra sak. Men bara om vi får de vi vill och de är ju självklart varandra. Jag tror dock att det kommer vara ganska jobbigt från början när vi får vara med varandra. Inte bara det att jag mest troligt kommer svimma när jag får reda på att jag får vara med honom, även att hans föräldrar är skilda och att han nu inte har en lägenhet i Arvids. Jag kommer säkert tycka det är spänt när vi får vara med varandra igen, inte typ att jag inte vågar säga eller göra något mer som när jag tar hem honom. Det kommer ju vara tufft att få alla överens tror jag men det kommer vara värt de. Jag kommer inte vilja vara hemma i början faktiskt. Jag vill hellre vara där för ett halvår blir det nu den här månaden och jag har knappt träffat hans föräldrar. Det tycker jag är helt fel. Eller helt ärligt så är det fel. Jag menar han är ju inte bara en i min familj, jag vill ju även va en i hans också! Och om dom säger att jag måste sova hemma på skoldagar så är det som att säga att nej ni får bara umgås på 2 av 7 dagar i veckan och det är ju fan sjukt. Han är min pojkvän. Jag är 14. Visst jag kanske inte gör alla beslut rätt och jag är varken den smartaste eller mognast men vad ska kunna hända efter en lång och jobbig skoldag och vi far hem till honom? Jo vi sover. Vi hade en period i höst då vi för de mesta sovde bara när vi va me varandra haha. Jag saknar det sjukt mycket och vi går inte heller samma skola så den enda chansen vi har att träffas är efter skolan. Annars måste jag väll börja skolka varje lektion för att hinna med att vara med honom och det vill vi väll inte. Jag har inte så mycke bagage direkt, typ balsam och kläder är det jag behöver. Jag menar inte att vi bara ska sova hos honom och så men iaf tills allt har lagt sig och jag inte har damp längre. Varje gång jag tänker på hur det kommer bli när vi får vara med varandra så bultar mitt hjärta och jag får energi och det känns som att jag får en kik. Det kan ju hända att han får veta att vi får det tidigare än mig om dom säger det på mötet don ska ha snart men om jag får veta först så ska jag försöka göra något speciellt. Eller iallafall försöka överraska honom. Längtar så otroligt mycket... jag tänker aldrig ge upp för jag har lovat honom en massa och bland annat att jag aldrig tänker ge upp.

Stiga upp, byta om, ut igen.

Av alla människor på jorden så finns det bara en som får mig så glad, så lycklig och positiv. Alla gånger jag mår dåligt finns han där. Han är mitt allt och de vet han. Jag är inget utan honom, jag behöver honom. Han är den som får mig att orka med allt och som får mig att le under dagarna. Jag älskar honom bara inte, jag funkar inte utan honom. Han är min drog och jag är hans.

Åh asså gud vad jag saknar pekka... har shoppat idag och sitter hos fridas släktingar.

Nu är det stockholm som gäller antar jag. Om mindre än två timmar sitter jag på flyget dit. Ska bli skönt att få flyga iväg men samtidigt så känns det som att jag lämnar något där hemma. Inte bara pekka da, nånting mer, nånting som jag inte får reda på om jag åker. Men aja, det fixar sig. Jag vet inte när jag kommer hem heller.. det är ju lite knas men jag far hem i stort sett när jag känner för det! Så typ när pengarna börjar ta slut å så^^ jag vet att jag stavade fel flera gånger igår och jag läser inte igenom texten eller så, jag har också sprickor i skärmen just där rutan som jag skriver i är och ser då inte om det blir stavfel med nån bokstav men hoppas ändå det gick att läsa.

Jag har bestämt mig för två saker.
1. Få tillbaka pekka till hösten. (Då menar jag inte tyo halloween, menar just när skolan börjar)
2. Under tiden pekka är "borta" eller dom han är i min hjärna på semester så ska jag ta hand om mig själv. försöka iallafall. Jag ska försöka få långt och starkt hår men för att få det krävs ju så sjuuukt mycket jobb men eftersom jag inte har så mycket att göra så skadar de här ju inte direkt.

Eftersom jag av någon anledning känner jag mig stressad, tror det är för att jag sover sjukt dåligt. Mardrömmar och min säng är inte så snäll mot min rygg heller. Hår på verkas mer än vad man kan tro. Bara av att dra från rötterna och till axlarna får blodet att pumpa upp dit och det hjälper då till att få håret att växa. Jag måste få bort all stress, måste lära mig att äta bra. Jag äter ibland bara en stor måltid och det är middag och det gör så att tex hjärta, hjärnan får all näring av maten men om man äter flera gånger speciellt på morgonen och på eftermiddagen och det behöver inte vara stora måltider, bara så man är mätt och får i sig nog med näring för dagen. Gör man det så kommer kroppen ha massor med näring som även räcker över till "mindre viktiga" kroppsdelar som hud, naglar och håret. Eftersom jag har magkatarr är det även viktigt att äta ofta och kanske inte så jätte mycket så det är även en bra anledning till att jag borde försöka börja med de.

Jag hade kunna skriva hela natten om hur håret fungerar och påverkas på olika sätt men mitt första mål är faktiskt viktigast. problemet är faktiskt inte pekka längre, det stör mig. Som fan. man kan inte gå runt och vänta på att faran ska vara över, den kommer aldrig vara helt över. Man kan inte bevisa sin framtid. Man kan bara lita på en persons ord.
Vem som helst kan falla dit när som helst så faran finns för alla hela tiden. Då kan man inte förvänta sig att han ska dyka upp med en tidsmaskin, 1000000 olika prover och ett kontrakt där de står att han aldrig få ha kontakt med droger nånsin igen annars så dör han. men hade det varit möjligt är jag ganska så säker på att han hade gjort det.

Jag tror alla vet att jag inte hade gått tillbaka till honom om det visade sig att han börjat om med det eller nå sånt för då vet han vad som kan hända och då finns det inga ursäkter alls. Men nu när han har bevisat att han vill inte dölja något och tar prover med sos så nu är ju han inte problemet. Folk förändras. Bara mobbare sätter en stämpel i pannan och låter den aldrig försvinna. Alla kan ångra sig. Det är inte bara en person som är grunden till ett problem. Personer kan ändra sig. Döm aldrig en person för dens brister, även du har sånna och även lika stora. Människor i sig är några som egentligen har utvecklats fel. Vi har utvecklat våra känslor för allt och alla runt oss, vilket vi inte hade när vi var mer som apor. Vi lär oss att andas med bröstkorg istället för magen med åren efter vi föds. vilket vi igentligen ska eller borde. jag dömmer aldrig nån för efternamn, rykte, bakgrund, brister eller svagheter. vi alla gör fel, går igenom jobbiga saker och bara för att de en person har varit med om är dubbelt så jobbigare ska man väll inte behandla den personen ännu värre? Trycka ner den och kanske få den att ångra allt den har gjort som är bra? Bra för folk runt omkring dig, folk du älskar och kanske till och med för dig? Ska du trycka ner en person som har korsat halva Atlanten för dig? Skulle du be den personen att simma tillbaka? Bara för att den personen kanske hade det jobbigt där borta på andra sidan? Människan är en konstig och väldigt underlig varelse enligt mig. Hur än mycket jag försöker förstå mig på folk och hur än mycket jag tror att jag vet så finns det alltid någon som kan förstöra allt. Som är helt omöjlig, för allt och alla. Att förstå sig på och bara att prata med personen får en helt förvirrad. Om man är i ett förhållande med någon, man är med personen varje dag och man är helt beroende av varandra men sedan så vaknar den ena upp en dag och känner att han/hon inte har några känslor kvar och gör då slut, hur hade folk reagerat på det? Jo vissa hade blivit arga för att personen sårar den andra men samtidigt kan man inte vara arg för den har ju egentligen bara varit ärlig och gjort det bästa för alla. Om vi få säger att den här personen hade ett förhållande med en drog. Det var drogen han/hon gjorde slut med och lämnade för allas bästa, varför ska då folk bli arga för det? Varför kan man inte tro att människor kan ändra sig från det dåliga till det bra? Varför måste alltid personer som en gång fallit alltid ligga och bli trampad på? Oavsett hur mycket dom kämpar för att ta sig upp. Att vara arg för att någon gjorde slut är man ju bara för att man tänker på den andra personen som blev dumpad men om det är en drog man dumpar så är det ju ingen man måste vara arg för. Tvärt om faktiskt. Men varför är då vissa arga? Jo för att dom är egentligen rädda men tror att dom får som dom vill om dom visar sig aggressiv. Har jag rätt? Har jag? Dom är rädda för att dom tror chansen att han/hon faller tillbaka till de dåliga är större än någon annan men nej, där har du fel. Du har precis lika stor chans att falla dit som vem som helst. Ingen tvingar dig att bevisa att du aldrig ska göra om det men du tvingar någon anna som faktiskt även har gjort ALLT den kan för att bevisa att han/hon äkskar riktiga livet mer än något annat. ELLER älskar någon annan mest av allt. Vore den personen nån som står dig nära eller som kanske till och med är du så tänk efter ett tag. Hur många tar sig ut ur beroende? Hur många känner ens att dom vill sluta? Hur många hade gjort det för dig? Inte ens vissa föräldrar slutar när det gäller deras barns liv. Om då en person slutar för din skull så ska du inte se det som en dålig sak. Du ska se det som att den här personen gjorde det som ingen annan hade gjort för dig. Den människan simmade över Atlanten just efter han/hon har gjort slut med sin älskade partner, just för dig. Ska du verkligen knuffa bort en sån person? Hade du tyckt att nån ens borde göra det?

Det känns som att jag skriver här alldeles för sällan nu.. Men jag har haft mycket att göra och inget internet! Inatt är det en sån natt som jag kommer gråta mig igenom, vet inte varför men det är bara något som känns i hela kroppen som är fel och jag måste ju utrycka mig på något sätt antar jag. Börjar bli bra på att dölja tårarna och verka normal, eller om det är så att alla har blivit van vid att mina ögon är tårade men låter det vara va som att inget hänt, jag vet inte och det spelar ingen roll. Idag har jag gråtit 2 eller 3 gånger. Inga stora krokodil tårar direkt men det är bara för att jag saknar honom så otroligt mycket och de här skulle ha varit våran första sommar tillsammans och vi hade en massa saker planerat... Vi får väll helt enkelt försöka göra det vi kan under hösten antar jag! Hoppas de blir en varm höst:/ jag önskar det fanns något sätt som jag kunde visa alla hur mycket jag älskar honom för då hade jag gjort det för så länge sedan! Det.. De bara.. Jag.. Är helt utan ord.. Min hjärna står still samtidigt som den snurrar runt.. Jag vet inte vars jag ska börja förklara.. Kan bara säga att jag älskar honom, över allt annat och jag vill vara med honom tills jag dör. Jag klarar knappt av att skriva om allt de här. Jag blir för ledsen och arg över allt jag inte kan vara bredvid honom nu och visa det och berätta för honom medans jag ser honom i ögonen. Godnatt.

Sitter i vår husvagn utanför ett stall, ehm.. Ja.. Ja det gör jag faktiskt! I vanliga fall så sover vi på hotell när vi kommer hit till Lycksele men nä.. I år fick pappa för sig att vi skulle till nån camping.. Men det var så fullt överallt så vi kunde bara stå här.. enda anledningen till att jag fortfarande är i Lycksele är för att Frida är med men annars hade jag ALDRIG följt. Tidigare i vår så gick jag med på det men de var för att Pekka skulle egentligen ha följt och nog nöjer jag mig med i stort sett vad som helst bara jag får vara med honom! Men nej.. och det som stör mig mest är att om pappa inte va så jävla envis å anti så hade han kunna vara med oss nu. Han har bevis på att han inte håller på med droger och även sos har ringt och sagt det. Blir så jävla förbannad av folk som klagar på andra men egentligen är det dom som är värre. Alla kan bli missbrukare eller/och göra misstag, även pappa men int fan kan han ens visa respekt till mig och tänka efter vad som är bäst för mig! Inte bara vad som är bäst och enklast för honom. Nog hade jag kunna lämna Pekka och gå runt å va deppig och strunta i skolan helt (för tro mig de kommer jag om inte jag får tillbaka Pekka när skolan börjar) men nej de kommer jag inte göra så länge jag vet att det finns hopp och att Pekka snart är med mig igen. Anledningen till att jag sjunger, dansar och ens ler är för att jag har hopp och för att jag vet att all den här smärtan kommer vara värt i slutet! Jag saknar honom mer än något annat och jag gråter varje gång jag sover ensam. Jag står även för att jag gråter och är jätte ledsen för Vetu vad? Jag älskar Pekka och att jag förlorar honom ett tag gör mig jävligt ledsen! Jag har gråtit för alla mina vänner och för min familj, främlingar på Coop och i stort sett hela skolan! Första veckan räckte det med att krama någon för att jag skulle börja lipa eller bara att någon nämner honom eller ens gör något som på minner mig om honom. Jag grät och grät.. va så ledsen att det kändes som sten i skallen. Jag har börja kunna göra mer grejer och gråter betydligt mindre (när folk ser på iallafall). Men det är för att det känns som att vi närmar oss ett slut, jag har det hoppet i mig och jag kommer aldrig släppa honom när jag väl får krama honom. Kan tänka mig hur hårt vi kommer hålla i varandra, hur mycket vi kommer kyssas och hur bra det kommer kännas! Hur det kommer kännas i magen av alla fjärilar och hur alla mina känslor kommer slå ut och jag kommer säkert gråta och skratta samtidigt^^ Och en av dom sakerna jag verkligen hoppas han kommer kunna ändra på är alla mina mardrömmar.. Jag menar det börjar bli lite väl jobbigt.. Jag drömde för någon natt sedan att jag blev hängd av nån gammal man. Jag vaknade inte heller upp direkt, jag drömde lixom att det blev helt svart och att efter ett tag så vaknade jag upp och insåg att jag var vid liv. Jag vaknar inte av att jag faller eller dör, kan inte nypa mig eller vakna upp ur drömmar även om jag vet att det är en dröm men när det inte funkar när jag försöker vakna så känns det ännu verkligare och jag börjar tveka om det är dröm eller verklighet. Inatt drömde jag att jag fick ett samtal om att en av mina bästa vänner hade tagit självmord. Fick så klart panik men vaknade iallafall just efter samtalet. Nu måste jag vara social med Frida, hejdå.