Idag firar jag och pekka 4 månader tillsammans. Åh vad jag saknar min älskling. Önskar jag kunde vara med honom idag. Inte för att vi i vanliga fall gör något jätte stort när vi firar men bara att vara med varandra är tillräckligt, det är ju det som är de viktiga och som betyder något. Drömde inatt något jätte konstigt men det hade inget med pekka att göra, eller jo lite men inget som jag ens orkar förklara här och nu. Jag vill inte ens tänka på vad som vi egentligen går igenom. Jag ser bara fram emot att få träffa honom igen. Undrar hur de kommer gå till, om jag springer till hans lägenhet utan att säga något eller om jag ber honom möta mig på vägen dit. Jag kanske lurar honom nånstans och gör något speciellt. Ja jag vet inte. Ibland är jag arg, ibland ledsen men få gånger glad, bara när jag kollar igenom mitt fotoalbum och ser en massa bilder på honom, bara då blir jag glad.

Besök är inte min grej har jag märkt. Drar mig hellre undan å målar. Det liknar mer mig. Inte det att jag inte gillar dom som kommer, bara att man får sån uppmärksamhet och jag gillar inte det. Lite av det jag har gjort idag och en liten stund igår.

Sovde i samma säng som jag och pekka alltid gjorde.. hålla mig från tårar är nästan omöjligt men har inte fällt en tår än. Allt de här får mig att inse vad jag inte har just nu.. jag vill ha ett datum, ett datum där jag får träffa honom igen. Bryr mig inte om det är om 4 veckor eller 4 månader, bara jag har ett datum att se fram emot. Hellre längtar jag än att ligga å bara sörja tiden som redan gått. Jag glider ifrån alla mina vänner.. de har jag märkt.. inte kul alls men de är varken jag som skriver till dom eller tvärt om. Det är som att jag har dött. Nästa vecka far jag iallafall utomlands med Frida, det kommer bli så himla skönt. Fara ifrån allt, men samtidigt så ju längre bort jag är från honom ju jobbigare det är. Vaknade flera miljoner gånger och trodde att pekka skulle ligga här. Men nej, nej de gjorde han aldrig. Kan inte fatta hur en person kan betyda så mycket för en annan. Lixom vi har varit tillsammans i 3 månader, under den tiden har jag förändrats och blivit en helt annan och mycket positivare och bättre person och nu när jag förlorar honom.. är jag värre än förut.. jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till.. allt kan förändras men just nu vill jag bara att allt ska vara som de var.

Det känns så jävla mycket bättre nu. Pratat med mamma och åå va jag älskar henne, hade inte klarat mig utan henne just nu.

De enda jobbiga är att jag är i stugan... där jag och pekka annars spenderade mest tid. Vars jag än vänder mig så på minns jag om honom. Gräset, stranden, gungan, soffan, sängen och i stort sett hela Långsel. Saknar att sitta nere vid sjön och få kramas, han tyckte om det också de vet jag... kanske är de som gör att jag saknar det så mycket.

Om jag ska skriva om någonting annat här så kan jag ju säga att tydligen (enligt frida och cornelia) så har mitt hår växt jätte mycket. Kan faktiskt hålla med om det, sist jag klippte mig var i slutet av april tror jag och sen dess har det växt riktigt mycket. Jag har tänkt spara ut håret, få de ganska så långt. De enda är att jag gillar inte hårfärgen men vill samtidigt inte nöta på håret genom att färga det. Slinga det har jag gjort kanske 4-5 gånger men funderar på att sluta med det. Jag får ju ändå en massa utväxt på typ en vecka, det ser bara dumt ut. Men jag gör faktiskt inget speciellt med det, de är de konstiga:/ Har funderat på att börja göra något speciellt med kanske nå medel eller så men de har då aldrig blivit. Börjar få slut ström nu, behöver verkligen en ny telefon... batteriet är slut på en timme... sen så är skärmen helt sprucken och den laggar ibland. Behöver även en dator haha, det kan nog Simon hålla med om^^ den funkar fan inte och är helt cp. Aja bye kan bju på en gammal bild^^

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. allt känns hopplöst... som att jag är i fängelse. De ENDA jag vill göra får jag inte, vill inte göra något annat än att vara med pekka. Helt seriöst. Säger dom då att jag inte får de så ser jag inget framför mig. Jag orkar inte. Enda anledningen till att jag ens har STIGIT UPP dom senaste 20 dagarna är för att kämpa mig fram, längta och till sist få de jag vill ha. Tänker göra vad som helst för att få tillbaka honom. Vad som helst.

Ligger i sängen å undrar vars allt tog vägen. ALDRIG i livet att jag tänker släppa pekka. Nej jag vägrar. Dom kan inte tvinga mig. Han gör för fan vad som helst för att få tillbaka allt som de var. Jag älskar honom, ingen tvekan. Frågan är ju mer hur min kärlek till vissa i familjen är just nu. Är riktigt arg och dom ska veta att jag tycker en sak är jäääävligt lågt ä de är när en säger att jagkommer få träffa honom och lixom uppmuntarar mig och får mig glad medans den andra bara behöver öppna käften så vill man bara försvinna. Anledningen till att jag inte gör de är för pekka, för att de handlar om killen jag älskar. Jag kan inte försöka ha en vanlig konversation med en av dom utan att den andra ska blanda sig i och skrika på mig. Int fan vågar jag ställa nå frågor när jag vet att de är hopplöst och att dom ändå bara kommer skrika på mig. Vad jag än säger så är de hopplöst, fel, omöjligt, löjligt eller bara helt allmänt dumt. Sen ska dom komma å säga att de är bra om vi pratar om det och att jag ställer frågor men de är ju fan ingen idé alls. Det mesigaste av allt är att en av dom styr och ställer hur fan den vill, så som den säger vågar ingen säga emot. Förutom lilla jag men då blir alla ju bara så sura å förbannade. Man ser ju förfan att de är nå fel och jag blir ännu mer arg på dom som låter andra styra över dom.Jag klarar inte av att se sånna. visst i vissa lägen är de bra att ha nån som bestämmer men fan inte i en familj. Pratade med pappa å frågade om jag kunde få äta med frida som jag hade lovat henne att göra imorgon men då sa han nej vi ska till stugan, sen kom mamma in å jag frågade henne samma sak och hon sa jo men nog kan du det om du åker med brorsan din sen på kvällen men då kom pappa och sa nej jag har redan sagt nej. Det gick ju! Jag kunde ju ta mig dit bara nån timme efter dom och efter jag har gjort de jag lovade Frida att göra men nejdå, bara för att han sa de. Som en familj ska man jobba som ett lag och ha förståelse för varandra, vilket vi saknar helt i våran.

Pappa sa just att han aldrig tänker prata med pekka igen. Snälla nån.. hjälp.. på nått sätt!? Vad som helst!? Vill bort.. klarar inte av det.. hopp va de enda jag hade å han dödade allt med en mening. ....

Antar att för dom flesta så har sommarlovet varit skojj och man tycker de har gått så fort. För mig känns de bara långt och jobbigt. Jag vill inte heller börja 8an för jag vet att jag ligger efter ganska rejält i vissa ämnen... fast jag hade gärna gått skola över sommaren om jag bara hade fått tillbaka pekka. Känns som att jag inte tar mig nånstans. Känns som att.. mina föräldrar gör de här för att dryga ut på tiden.. jag menar asså visst jag kanske inte har varit ensam med mamma på ett tag å så men förut ville jag de inte heller, när jag har skaffat pekka är jag mycket snällare mot alla. Jag gav mamma en puss en gång och gången innan de var flera år sedan och hon bad inte ens om den. Asså på 19 dagar har jag inte gjort nå annat än att dra på ett fejk smile å kanske tycka det är roligt i nån sekund sen bara åter gått till att deppa. Jag saknar han så och längtar efter att få träffa honom.