Mår inte bra.. Inte bra alls.. Har ont i huvudet, är yr och mår illa. Känner mig nästan sjuk men samtidigt inte. Vet inte hur jag ska förklara för att de ska låta vettigt men jag mår iaf inte bra. En av dom första sakerna som hände när jag och Pekka blev tsm är att jag blev sjuk. Jag hade feber och kunde inte prata men ändå så ville Pekka vara med mig, han sa att även om jag bara skulle ligga och sova så ville han va med. Eftersom mamma är så snäll så skjutsade hon mig till honom och där var jag hela dagen och kvällen. Önskar jag kunde göra samma sak nu.. Varje gång nånting händer så tänker jag att det skulle ha varit 10000 gånger så mycket roligare eller bättre om Pekka va med. Tex när det åskade jätte jätte mycket för någon dag sedan, skulle ha varit jätte mysigt att ha honom bredvid mig då. Även nu och imorgon, om 5 och även 100 år. Nästa sommar får jag iaf va med honom, då kan vi göra alla dom saker vi inte kan göra nu. Då tänker jag inte släppa honom en endaste gång. Är så yr att jag tror jag snart faller av bänken. Dom kommande veckorna tror jag kommer gå snabbt för har väldigt mycket jag ska göra sen efter det är det bara en vecka kvar till skolan och jag hoppas mamma och pappa tycker det räcker med att vänta så länge. Vi offrar vår första sommar tillsammans och vi firar även ett halvår nästa månad och den får vi ju mest troligt fira ensamma.. Hoppas så sjukt mycket att vi får vara med varandra innan 21 augusti, det skulle vara inte bara den lyckligaste dagen i mitt liv för att jag blev tsm med Pekka då, även för att jag skulle få träffa honom för första gången på nästan tre månader. Ibland får jag tanken att om jag skulle hamna i koma eller något, skulle dom då ångra att jag inte fick träffa honom? Och om jag nånsin vaknade upp från min koma skulle jag då få vara med honom? Eller om jag fick cancer och har bara typ 6 månader kvar att leva skulle jag få vara med honom då? Även om det är det enda jag skulle vilja ha är honom och min sista önskan var att få vara med honom tills den dagen. Det har varit några tillfällen då jag har gjort nå kul eller så och nån har sagt "åh nu kan man dö i fred" eller "nu har jag gjort allt jag behöver i mitt liv så nu kan jag lika gärna dö" eller något liknande men varje gång så säger jag "ja nästan" åsså tänker jag på Pekka. Tänker aldrig ge upp om honom. Aldrig nånsin. Det enda jag inte hade tålt är droger eller att han är otrogen eller helt plötsligt skulle behandla mig dåligt. Men eftersom han aldrig skulle göra något sånt mot mig så har jag inget att vara rädd för. Jag älskar honom mer än vad han kan föreställa sig. Och det hoppas jag att mamma och pappa inser.

Förlåt för att jag inte har skrivit på jätte länge men har inte haft nå internet! Min mobil är helt cp efter jag va i Spanien men nu har jag mammas mobil. Emh.. Kommer knappt ihåg vad jag skrev senast men kan iallafall skriva vad som har hänt nyligen! Mina kusiner kom till oss i måndags och sedan dess har jag bara suttit å varit rejält arg. Inte just för att kusinerna kom men för att vi är i stugan och då kan jag inte göra något. Mamma brukar säga att jag inte ska ligga hemma och deppa hela sommaren men tvingar hon mig att vara här så har jag inte så mycket till val. Jag är jätte arg faktiskt, har jävligt mycket energi som jag inte kan göra mig av med men kan inte, känner mig stressad. Men en sak är iallafall bra och det är att Pekka nu har varit och pratat med sos, först så sa jag till mamma att dom skulle ringa för någon dag sedan men dom gjorde inte det och det var för att hon som pratade med Pekka har så fullt upp men mamma trodde tydligen inte på mig när jag sa det och hon skrev att jag går runt och väntar på ett samtal som tydligen aldrig verkar komma.. När jag fick läsa det kändes det som en kniv i ryggen helt klart. Men jag tänkte att jag håller bara käften. Några dagar senare ringer sos till mamma, hon får informationen om att han har lämnat 3 negativa prov (en gång i veckan) OCH att anledningen till att det har tagit så långt tid är faktiskt för att hon har fullt upp och ont om tid. Hoppas det kändes som en smäll på käften! Eftersom jag visste att det skulle hända så gjorde jag det inte till en så stor sak. Men hoppas hon skäms! När jag pratar med henne och litar fullt ut på henne så ska hon ju int komma å säga att det jag säger aldrig kommer hända. Nu kan inte heller Pekka göra något mer, han kommer fortsätta ta prover ett tag framöver men han kan inte bevisa något mer än vad han har gjort! Så nu ligger allt i mina föräldrars händer (fortfarande Pekkas lite granna men det är ju bara att han sköter sig) för dom måste inse att han är inte en skurk eller en dålig kille alls. Det är bara deras rädsla som säger det. Jag skulle aldrig testa på något och om mina föräldrar tror det om mig kan dom ju slänga sig i väggen. Då blir jag så besviken och tänker aldrig nånsin vara trevlig mot dom igen för då tänker jag visa dom hur snäll jag är i vanliga fall, om man ska jämföra med det dom tror om mig. Jag vet att det kommer ta tid och att det inte kommer hända den här veckan eller den efter det men jag vill iallafall att det ska hända nån gång kring skolans start om han har uppfört sig bra och alla prover är negativa. Jag verkligen hatar att när ett prov visar drogfri heter det negativt! Ja menar dafuq inte är de negativt.. Ibland är jag jätte nära att säga att proverna visar positivt men det är bara för att det är positivt för mig. Tycker det är lite små irriterande. Just nu gör jag ingenting, ligger i sängen och skriver. Det händer inget speciellt idag heller antar jag. Varje morgon ligger jag och tittar mig omkring, varje hörn påminner mig om nånting med Pekka, tex när det var jätte kallt och vi hade varit ute så gick vi in och la oss i sängen och jag sov så gott den natten! Han höll om mig mer än någon annan gång och fick mig varm. Jag saknar dom nätterna som vi bara låg å myste och pratade om i stort sett ingenting. Saknar verkligen att kunna prata om exakt vad som helst utan att han tycker jag är konstig eller försöker ändra på min åsikt. Han behandlar mig precis som jag har velat bli behandlad hela mitt liv. Allt hade varit så himla mycket bättre om han hade varit här just nu. Saknar honom så.. Tittar igenom alla mina bilder minst 7 gånger varje dag för att se honom och jag blir alltid lika glad, önskar bara att jag inte behövde titta på bilder från förr för att bli glad. Vi gör framsteg och jag kan bara längta tills den dagen så det äntligen händer. Nu är det ju bara det att mina föräldrar måste börja tänka! Han gör ju inte allt de här för ingenting! Han gör det för att få bevis och anledningar till att han ska få vara med mig. Hade han inte älskat mig mer än droger hade han ALDRIG klarat av allt de här, han hade inte ens försökt ju. Jag säger bara snälla.. För bådas och allas skull.. Jag är inte den glada och positiva tjejen jag var när jag fick ha honom runt mig.. Jag är helt tvärt om men spelar glad för att inte få andra ledsna runt mig.. Jag vill kunna vara glad men efter varje gång jag försöker så blir jag bara ännu mera ledsen.. Och för dom som tror jag har slutat gråta över det har helt fel, jag gråter minst varannan dag! Antingen mitt i natten, på morgonen, inne på toan eller var som helst.. Visst jag gillar inte att gråta framför folk men jag bryr mig inte så värst nu. Jag vill bara ha tillbaka killen som jag vill ha. Och om någon som läser detta en bryr sig om mig så hjälper den mig. Det kanske är en vän eller familjemedlem, alla kan hjälpa till på olika sätt och jag är så jävla less på att stå ensam. Du kanske inte känner mig alls men iallafall skriver till mig, får mig glad eller vad som helst. Den som inte har förstått att bag behöver Pekka för att må bra igen är ju helt cp, ursäkta men dum i huvudet är det minsta jag kan säga. Jag har skrivit i 50 dagar om hur deprimerad jag är, hur dåligt jag mår och hur maktlös jag är men det är knappt nån som ens har brytt sig om det jag skriver för det är många som läser det jag skriver som finns runt mig och skulle kunna hjälpa. Men än så länge är alla uppe i sitt eget ego eller tycker det är bäst om tiden får gå ett tag! Men nej, nej har du inte lyssnat ett dugg? Jag mår mer och mer dåligt för varje dag som går. Kanske inte verkar som det men de är för att jag skaffar kraft och mod nog när det gäller att prata och uttrycka mig. För andra är jag glad, inte för att jag är det egentligen. Om det inte nu har gått upp för dig hur mycket jag behöver honom så förstår jag inte varför du ens fortsatte läsa. Det finns nånting bra i varje dålig sak som händer men just nu har inte den bra saken kommit än men jag antar att det är att vi kan bevisa att vi kanske är unga men att vi ändå kämpar och håller ihop. Det är något som äldre ofta inte tror på, att vi är så unga och dumma så vi vet inte vad riktig kärlek är. Men visst! Tro de ni men helt ärligt så har jag inte tänkt släppa den här killen oavsett va folk tycker eller säger.

Den här dagen/kvällen har varit riiiktigt, riktigt rolig! Önskar bara vi fick va ute längre... det var när vi for hem allt de roliga hade börjat. Önskar också att jag fick vara på nattivalen men helt ärligt är det roligare att bara sitta å ragga runt och se vilka som är ute. Det blir så jobbigt när det lever om så mycket.. då är det roligare att sitta i en bil och prata:)

Är de bara jag som inte kan sova? Tycker att dom på festivalen kunde spela lite längre ifrån Arvids helt ärligt. Ska upp tidigt imorgon och försöka få mig i ordning men int fan går de om dom ska spela typ utanför mitt fönster!!

Rolig kväll som satan! Träffade en massa vänner och badade!:) bästa på länge och imorgon är det Skellefteå som gäller! Känns konstigt när pekka är i norge och inte kan höra av sig... men han är nog tillbaka på söndag så det klarar jag nog:)

Så jävla löjligt och lågt, alla skyller ifrån sig. Ingen litar på nån och jag litar inte heller på nån. Senaste veckorna har jag tydligen haft en lögn i ansiktet, att han bara kan ta prover och bevisa att allt blir bra går tydligen inte. Han kan tydligen inte göra NÅGOT för att bevisa att människor kan förändras. Tydligen. Det är ÄCKLIGT hur folk beter sig. Rent ut äckligt. Skyller ifrån sig och säger att de är nån annans jobb när det egentligen är sitt eget. Så här är det om jag ska vara exakt. Mamma säger att till hösten så borde han ha samlat ihop nog med prover för att kunna bevisa att han är drogfri och om han har skött sig bra så kommer jag få börja vara med honom, sen säger hon att jag måste bara få pappa att tänka på mig och hur jag känner... ööh ursäkta men den mannen är inget mer än sten. Jag känner inte honom och mamma fick oss att prata med först ville inte jag men då blev pappa så nyfiken så jag var tvungen. Sen blev han så jävla arg på mig för att JAG tydligen nämner det när det i själva verket var dom två som ville prata om de. Jag ville aldrig prata om det med honom för jag VET att han aldrig skulle ändra sig oavsett hur jävla dåligt jag skulle må för det. Han tror han gör det bästa men han fattar inte att han gör de bästa för han själv just så han bara kan gå vidare oskadd och glad. Skulle jag gå vidare hade jag börjat må så dåligt och helt SERIÖST förstört mig själv. Men han tänker ju inte på det. Mamma sa att jag kunde prata med honom och övertyga honom för att hon inte klarar det själv men när han väl skällde ut mig och sa att de aldrig skulle hända så stod hon där ett tag sen stack hon på jobbet. Snälla gud gör så att dom sskiljer sig eller nått. Vi är ju ändå så olika i familjen, pappa styr och ställer över allt och alla medans mamma är för snäll. Nu är jag och olivia själva med pappa hemma och de har varit bland de värsta jag vet ända sen jag har varit liten. Mamma sa att pekka kan ju bara dricka så försvinner allt ur kroppen när han tar prov men dricker man för mycket så det är i stort sett bara vatten i provet så blir det ett ogiltigt prov. Pekka kan inte göra något mer än att ta prover (SOM HAN REDAN GÖR) och prata med sos. Han har knte kunna prata med sos för dom har haft semester och pekkas mamma skrev till och med till mamma och sa det men mamma tror ju tydligen inte på det ändå. Han ska dit mest troligt nästa vecka och prata med dom. Sen finns de inget han kan göra men ändå så kräver dom att han ska typ döda någom snart för att ha nog med bevis att han vill och ÄR drigfri. Det har än inte sjunkit in att mamma har sagt att jag mest troligt kommer få träffa honom om ett tag sen kommer pappa och helt ärligt krossar mig. Det är värre än allt hat som finns på internet, värre än alla slag man kan få och inte bara att jag känner mig sviken av ALLA, jag är helt ensam om det också. Så glad att jag iallafall har olivia som är på min sida. Sen så kan ju inte pekka göra nånting exakt nu. Även om han vill så kan han inte trolla fram nå super duper test och bevisa att han är fri och inte heller en tidsmaskin som visar att han inte kommer göra det nån fler gång. DET ÄR OMÖJLIGT. FATTAR NÅGON DET. NÅGON ALLS!? Han kan bara göra det han blir erbjuden att göra och om sos har fullt upp och säger att han kan komma nästa vecka å prata så är det ju inte pekkas fel. Det är inte pekka som försöker skjuta upp de eller ta andra vägar. Han har ju redan valt och tagit ett prov. Hade han vela undvika de här så hade han ju aldrig gått till sos och aldrig ens valt att ta hjälp. Han hade kunna sitta hela sitt liv och gjort va fan han ville, levt sitt liv och inte brytt sig. Men personer förändras, dom utvecklas och blir bättre & bättre. Jag har skällt ut honom för att han har gjort de, hans mamma och pappa har garanterat gjort det och han vet att mina föräldrar hade säkert också velat göra det. Om man en gång är sjuk, måste man då alltid vara sjuk? Om man är en gång är sångerska är man då de för resten av sitt liv? Livet och framtiden förändras av val. Val, personlighet och vad man tycker och säger. Visst att vara sångerska går inte att jämföra med knarkare egentligen men vem som helst kan börja med sånt när dom vill. Ett prov visar vad som har hänt, inte vad som kommer hända. Det är val och inställningen till de här problemet som är de enda som kan visa att han inte kommer göra något. Ingen i min familj litar ett piss på vad jag, pekka eller hans familj säger. Vem är det som gör felet då? Från början var det alla som sa att jag skulle öppna ögonen och se allt de dåliga och hur dum han va. Titta honom i ögonen och säg att han är en dålig person! Varsågod! Gör det! Försök iaf. Tror mina föräldrar är oroliga för att dom ska inse att han är bättre än vad dom tror. Är så arg och besviken. Medans en säger en sak så säger den andra nå heeelt annat åsså säger dom att dom är överens.. hur fan går det ihop? Jag önskar dom vore överens. Jag önskar vi alla va det. Men nejdå. Ingen och då menar jag INGEN vågar ta ställning och göra något och samtidigt lyssna på alla. Hade jag kunnat göra det hade jag redan gjort det och jag har försökt göra något men det blir alltid att dom säger "har pekkat pressat dig så" eller "nä det är inte nog" och när man frågar när det är tillräckligt så blir svaret bara att dom inte vet. Om dom inte vet, vem vet då? Sos kan ju inte veta när mina föräldrar ska godkänna de. Dom vet bara hur hans prover ser ut och allt pekka säger. Annars kan dom kanske ge nå råd men aldrig bestämma när något är bra eller ej. Jag är fan snäll om jag väntar tills hösten utan att skrika mig hes på dom. Det är mitt max. Det har jag sagt tidigare också. Jag förväntade mig att få vara med honom mycket tidigare men tydligen så har jag inget att säga till om och får leva med det. Jag vet att allt ligger i hans händer just nu, sen i sos för att dom ska berätta allt för mina föräldrar och sedan deras för att dom måste välja. Jag kan lugnt säga att han är helt jävla körd om det visar sig att han håller på med det men om han visste att allt skulle kaosa sig i slutet hade han ju aldrig fortsatt kämpa. Jag är besviken på honom. På allt han har gjort angående knark. Men ändå så kan jag ju inte va arg när han försöker fixa det. Älskar honom och kommer göra det tills den dagen jag inte har något hopp längre. Och den dagen kommer nog aldrig komma. Jag tycker att allt de här är jävligt jobbigt och att ALLA hade kunna göra det bättre. Men om jag bara sitter och håller käften så kommer jag knappast må nå bättre. Vill inte behöva drömma mardrömmar varje natt. Inatt drömde jag att jag blev inlåst av mina föräldrar och sen kom en zombie som skulle äta upp mig men att dom fortfarande höll för dörren. Sen att jag sprang i ett gammalt hotell och aldrig hittade ut. Att mina gammla spöken som jag var rädd för helt plötsligt dök upp och var efter mig och att jag blir slagen gång efter gång. Det var en gång då jag satt i pekkas knä och hade en filt över mig och höll nästan på att somna och då sa jag nånting som jag ogta tänker på och det är att jag känner mig så trygg när jag är med honom och har honom. Jag menade verkligen det och ångrar verkligen inte att jag sa det. Har haft killar tidigare som sagt att dom skyddar mig osvosv men aldrig har någon bevisat nått. Det är få gånger som pekka har sagt att han beskyddar mig. Det kanske låter fel men det är för att han inte ser nån anledning till att behöva skydda mig ens, han vet att jag tar tag i mina egna problem och att det inte finns någon som vill mig illa. Hade det funnits någon som ville skada mig hade han ju självklart skyddat mig och de vet jag ju men eftersom han inte blandar i mig i trubbel så behöver han inte gå runt och säga att han skyddar mig och att han skulle slå dom som ens rörde mig. Han finns alltid där och skyddar mig och han gör även så jag är trygg med mig själv. Vars jag än går känner jag mig trygg så länge han är med. Visst jag kan känna mig lite osäker och vet vilka som man egentligen ska vara kring men skulle jag nånsin hamna i en sån situation så vet jag att han är där. Alla dom som sagt att dom skulle skydda mig har alltid på något sett antingen dragit in mig i nått och sen låtsats som inget eller bara svikig mig när det är något. Även därför jag bill ta tag i mina egna problem själv. För man står oftast ensam i slutet och en riktigt bra sak är att pekka förstår det, han respekterar det men han vill fortfarande hjälpa till. Jag vill bara ha tillbaka honom. Det är allt jag vill. Alla problem går att lösa. Jag vill bara ha honom så är jag nöjd.

Min älskling ska till norge men va ska jag göra iveckan da.. de ända jag vet är att trästocks är i helgen så jag vill dit men vet it om jag får, sen så vet jag ju att jag ska till lyksele men vet inte när:/ håller på att spricka snart.. måste verkligen få vara med honom innan sommarens slut! Jag vill kunna ha iaf några små, korta stunder med honom under vår första sommar tillsammans.

Det händer ofta att jag skriver ett inlägg och sen somnar jag, vaknar och har ingen aning om vad jag skrev kvällen innan. Det var mycket stavfel märkte jag idag, kanske ändå borde börja läsa igenom de jag skriver innan jag lägger ut de aja. Idag ska jag ut å fika har jag bestämt! Sen ska jag någerst men vet inte riktigt vars! Mest troligt camp gielas! Men jag ligger fortfarande i sängen så pusshej.