Jag förstår inte de svåra med att vara ärlig... asså att kanske mer undvika den svidande sanningen kan man ju göra för någon om den verkligen inte borde höra den och då om det är om den personen men att alla ska hålla på och göra allt 1000 gånger så mycket jobbigare än vad det behöver vara. Jag tycker man har bättre saker för sig när man är ung än att ljuga och sprida rykten.

Jag har levt i 14 år och varje år har 12 månader, nästan varje år har 365 dagar och alla dygn har 24 timmar. jag har levt i cirka 176 månader och man kan ju säga att mitt liv egentligen började kring 5 års åldern och slutade lixom vara riktigt liten och började växa och få starkare minnen så kan ju säga att jag har levt mer eller mindre i 114 månader, och 8 av dom har jag varit som lyckligast. 114 månader är ju inte så jätte länge när man tänker efter och nu så äre så att jag och min älskade joakim har varit tillsammans i 8 månader. Jag förstår inte hur han har orkat vara med mig så hära länge... helt ärligt lixom.. jag vet att ena sekunden kan jag vara glad och sen sur, jag kan vara as jobbig när jag är riktigt glad men ännu jobbigare när jag är sur. Sen så har jag ganska lätt att må dåligt över småsaker. Det kan säkert vara jobbigt för honom att lyssna på när jag mår dåligt för sånna saker man kanske inte borde för man vill ju inte att den andra ska vara ledsen och speciellt i onödan. Sen så är jag inte längre typen som är ute på kvällarna.. jag är hellre hemma för jag vet att i mitt rum kan jag känna mig ensam med möjligheterna att inte vara det istället för att känna sig lämnad och jag vet alltid att ingen ogillar mig då och att jag kan vara mig själv. Jag har jätte svårt att slappna av helt nuförtiden... måste nog träna på det..:/ iallafall så firar jag och pekka 8 månader och jag är lycklig. Lyckligare än nånsin.

Känns som att jag bara är deppig när jag skriver på bloggen? Vet inte om det är något bra eller dåligt heller, folk kanske tycker om att läsa alla mina negativa tankar och allt de dåliga som händer. Idag har jag då knappt gjort något alls, Joakim är sjuk så jag sitter hemma och slappar hela kvällarna. Försöker lära larry några tricks men han är lite för.. trög. Jag är så galet sugen på att möblera om och få göra som jag vill i mitt rum! Det vore så sjukt kul och de behövs.. ja jag vet inte va jag ska skriva längre... sååååå

Känslan av att man mår dåligt av tanken på skolan.. och vänner. En sak som får mig på gott humör nu (som inte är joakim) är att jag fick rida för första gången på flera år i lördags och jag kan inte ens beskriva hur glad jag blev! Har längtat så jätte länge efter att få fara till stallet och rida. Min brorsas tjej har ju skaffat häst så de är nog inte sista gången jag rider heller! Men om man nu ska nämna allt de där jobbiga igen så vet jag inte om jag vill sparka alla i ansiktet eller bara lägga mig ner och gråta ibland. Jag orkar snart inte längre och därför håller jag mig borta. Det som kanske sårar lite mer än allt de är just de att ingen ens märker när jag tar avstånd och hellre sitter ensam. Men jag är trött på att jaga folk, slösa tid på dom som aldrig ändå skulle tänka på mig före något annat så nu drar jag gränsen. Jag vill inte bråka med någon. Just därför är det en bra ide att dra sig undan.

Har ni nånsin haft en sån mardröm då ni inte ens kan vakna upp ur den, man är fast och plågad. När man vaknar vet man inte vars man är och är fortfarande jätte rädd. Har en klump i magen också som fan aldrig försvinner så jag kan sova. Mår illa av den och är fortfarande as rädd... jag vill inte väcka joakim igen, han verkar sova så gott. Skönt iallafall att han sovde här just den hära natten.

Jag vet att jag borde skriva kanske lite oftare men de är svårt när man har fullt upp. Jag märker en väldigt jobbig sak med mig själv... jag överreagerar hur jäkla mycket som helst. Jag kan till och med gråta för att jag ser en fluga dö.. eller ja typ iallafall. Men äntligen har jag börjat förstå varför. Jag är dö rädd att pekka ska lämna mig. Inte för att han ska göra samma misstag igen eller något sånt men alltså jag kan inte kontrollera det. Jag känner igen mig i varje dålig sak som jag ser och börjar gråta hur lätt som helst. Jag vet att pekka aldrig skulle lämna mig men bara det att rädslan som jag hade i sommras kommer tillbaka ibland och jag helt ärligt hatar det. De får mig att känna mig som en 5 åring. Men jag pratade men en av mina bästa vänner och hon sa att de var alldeles normalt, speciellt efter de jag och joakim var med om. Idag har jag knappt gjort något, förutom att se på bio senare på kvällen. Saknar joakim jätte mycket... vill att han ska hålla om mig nu.

Jag är som vanligt jäääääätte trött. Orkar knappt skriva. Vet inte varför men jag har en dålig magkänsla för något. Vet inte om vad eller så. Jag har bara den dära klumpen i magen som jag brukar ha innan något händer utan kanske någon speciell anledning. Behöver sova så godnatt!

Det är asjobbigt att hinna med allt just nu. Inte bara skriva på bloggen, allt med skolan är också jätte jobbigt... redan! I början av åren brukar det ju va som lättast men tycker de är jätte jobbigt redan nu. Jag sköter mig som fan på lektionerna. Jag försöker få det att funka så bra som möjligt. Pekka hjälper då mig att slappna av. Det finns inget jag längtar mer efter, under skoltid som just joakim. Saknar honom nu och önskar han var här och kunde krama om mig. Annars funkar allt bra!