Just nu är absolut det enda jag har är hopp och längtan. Jag kan inte göra mer just nu och inte pekka heller. Han har nu gjort allt han kan och de enda han måste göra är att sköta sig men de verkar han ju klara av fint! Jag försöker även att sköta mig men händer det inget när skolan har börjat så kommer jag inte kunna uppföra mig längre, tyvärr. Jag har gjort allt jag kan göra och även pekka så nu ligger det inte i våra händer längre. ALLT vi vill är bara att få lägga oss ner, hålla om varandra och må bra. Är det så mycket att begära? Lixom vi kommer spendera den mesta tiden tillsammans hos hans mamma och det finns ju inget hemskt som kan hända när vi är där hemma hos honom. Vi förstår oron mina föräldrar måste ha haft men samtidigt så måste man tänka om ibland. Vad som faktiskt är sanningen och inte bara de man tror. Inse att ens strösta rädsla kanske inte är så farlig som man tror. Allt händer för en anledning och jag tror verkligen att de här kommer sluta som en bra sak. Men bara om vi får de vi vill och de är ju självklart varandra. Jag tror dock att det kommer vara ganska jobbigt från början när vi får vara med varandra. Inte bara det att jag mest troligt kommer svimma när jag får reda på att jag får vara med honom, även att hans föräldrar är skilda och att han nu inte har en lägenhet i Arvids. Jag kommer säkert tycka det är spänt när vi får vara med varandra igen, inte typ att jag inte vågar säga eller göra något mer som när jag tar hem honom. Det kommer ju vara tufft att få alla överens tror jag men det kommer vara värt de. Jag kommer inte vilja vara hemma i början faktiskt. Jag vill hellre vara där för ett halvår blir det nu den här månaden och jag har knappt träffat hans föräldrar. Det tycker jag är helt fel. Eller helt ärligt så är det fel. Jag menar han är ju inte bara en i min familj, jag vill ju även va en i hans också! Och om dom säger att jag måste sova hemma på skoldagar så är det som att säga att nej ni får bara umgås på 2 av 7 dagar i veckan och det är ju fan sjukt. Han är min pojkvän. Jag är 14. Visst jag kanske inte gör alla beslut rätt och jag är varken den smartaste eller mognast men vad ska kunna hända efter en lång och jobbig skoldag och vi far hem till honom? Jo vi sover. Vi hade en period i höst då vi för de mesta sovde bara när vi va me varandra haha. Jag saknar det sjukt mycket och vi går inte heller samma skola så den enda chansen vi har att träffas är efter skolan. Annars måste jag väll börja skolka varje lektion för att hinna med att vara med honom och det vill vi väll inte. Jag har inte så mycke bagage direkt, typ balsam och kläder är det jag behöver. Jag menar inte att vi bara ska sova hos honom och så men iaf tills allt har lagt sig och jag inte har damp längre. Varje gång jag tänker på hur det kommer bli när vi får vara med varandra så bultar mitt hjärta och jag får energi och det känns som att jag får en kik. Det kan ju hända att han får veta att vi får det tidigare än mig om dom säger det på mötet don ska ha snart men om jag får veta först så ska jag försöka göra något speciellt. Eller iallafall försöka överraska honom. Längtar så otroligt mycket... jag tänker aldrig ge upp för jag har lovat honom en massa och bland annat att jag aldrig tänker ge upp.

Stiga upp, byta om, ut igen.

Av alla människor på jorden så finns det bara en som får mig så glad, så lycklig och positiv. Alla gånger jag mår dåligt finns han där. Han är mitt allt och de vet han. Jag är inget utan honom, jag behöver honom. Han är den som får mig att orka med allt och som får mig att le under dagarna. Jag älskar honom bara inte, jag funkar inte utan honom. Han är min drog och jag är hans.